Vem är jag att påstå…

Förberedelserna går lite trögt idag. Solen lyser lite för ivrigt för att vädret bara skall vara trevligt att beskåda från fönstret vid mitt skrivbord. Jag hör hur snön rasar från taket då solstrålarna värmer plåten. Och jag föreställer mig takdroppet vid vår trappa. Den välbekanta känslan av att jag har tagit mig vatten över huvudet infinner sig: Vem är jag att säga, vem är jag att påstå, vem är jag att svara på folks frågor? Men jag börjar vänja mig att det skall vara så före varje lite större uppdrag. Största delen av mitt yrkesliv har jag gjort just detta; föreläst, handlett och spektaklat mig. Så egentligen är det det enda jag kan. Trots allt blir jag osäker på att jag faktiskt är den rätta, att jag har något att förmedla på riktigt. Nu på lördagen skall jag dessutom tala i 1 timme och 30 minuter på ett språk som inte är mitt modersmål. Men det har jag slutat skrämmas och skämmas över. Jag har märkt att många har överseende och en del rent av upplever det lite exotiskt med en inbiten finländare som inte till fullo behärskar finska. Så den biten är lugn. Och egentligen vet jag att jag behärskar innehållet. Det blir bra så fort jag slutar fundera på mig själv. Jag är den jag är och det är det enda jag kan, varken mer eller mindre.

Hon