Snart är det nytt år för bövelen...

Men före det skall julen avslutas.
För att göra en lång historia ännu längre så börjar jag från början.
Vi åkte på en kryssning för att samla på oss litet extra julstress och återkom hem först på julafton, vilket var klokt eftersom vi skulle ha gäster redan klockan 17.




Vi gick en stund på julmarknaden på torget i gamla stan.

Och njöt nog av pyntet en hel del.

Väl hemma dukade vi.

Och kunde sätta oss till bords på utsatt tid. Köttet denna jul kom från Hötorgshallen i Tukholma, rökt fårfiol samt kallrökt renfilé (som var väldans god).

Det var ljus i Guds hus, och hos oss. Som genom ett under flöt faktiskt en del av ljusen.

Någon dag efter jul var vi fortfarande så till oss att vi kände stort behov av riktigt starkt öl. Men Slottskällans Imperial stout 2008 var på tok för ungt för att drickas. Den här brygden skall nog inte tas fram förrän tidigast nästa jul. Nu smakade den nästan bara illa.

I går vankade vi omkring på Högholmen och njöt av tomtarnas små salonger,

bastu och annat smått och gott.

Lejonen var verkligen på bettet och jagade från sin sida av stängslet de små läckra barnen som ivrigt sprang av och an på sin sida av stängslet. Och aldrig möttes de.

Gott nytt år på er everyhopa, som min musiklärare Egnar Holmström brukade säga för att imponera.

Han

Konjakstryffel och annat gott

Nu står julens läckerheter och väntar på att ätas. Alegnis mycket goda konjakstryffel, chokladen med mandelmassa och konjaksdränkta fikon samt dadelkakan bara längtar efter att bli uppätna!

Hon

Vi lider mot jul

Vilket är trevligt!
Aldrig har vi bejakat julen som i år. Julgranen är inne och pyntad många dagar i förväg och kalenderluckorna har vi öppnat för länge sedan. Allesammans.





Julefrid i afton till alla och envar.
På likvärdiga grunder!

Hon och Han

Översättningsvåndor

Så här har det gått till då någon tillsatt gåshud i pelmenins innehållsförteckning:

Någon har först läst den finska innehållsförteckningen, enligt bilden härovan.

Därefter har någon tagit ett lexikon, finska-svenska, och slagit upp kananliha (som betyder hönskött). Där har någon hittat också den förklaringen på ordet "kananliha" som innebär att man av nån orsak ryser till och en muskel aktiveras och drar i hårsäckarna så att dessa pekar rakt ut. På svenska kallas ju detta fenomen för...

Just det, gåshud.

Alltså hönskött (på finska) = gåshud (på svenska)

Tadaaa!!

Ta - friggin´ -daa!!!

Han

Aj, aj, så gott

Mums!

Igår var det verkligen fest för en gourmet.

Jag och min dotter åkte och handlade och som genom ett under stod vi plötsligt rakt framför nästan riktigt äkta pelmeni, de små ryska tortellini-/dumplingsliknande pastaknytena med varierande innehåll, denna gång höna, tillverkade i Estland.

Och vi tillredde och det var gott. Litet fräsch olja och ett par tryck med den elektroniska saltkvarnen och något drag med den manuella pepparkvarnen och sen är det färdigt att ätas.

Någon halvtimme efter måltiden städade jag min vana trogen upp minutiöst i köket och kom då att knyckla ihop emballaget till pelmenina.

Döm om min förvåning då jag läste det finstilta, d.v.s. innehållsförteckningen.

Bildbevis finns och presenteras här nedan.

Vad tror ni detta var fråga om? Skurkar, bedragare och svinpälsar från Estland som skodde sig på min outsägliga dumhet?

Finns det förslag?






Han

Barnkalas

Idag firar minstingen sina 8 år!

Kakan bakades av Han.

Alla fick dekorera sin egen pepparkaka:

Hur många år till får vi ordna traditionella barnkalas? Var detta det sista? Blir det pyjamaspartyn, simhallsbesök eller biokalas i framtiden, eller har vi något enstaka år kvar ännu?

Hon

Lucia är här!

Med korpsvart hår och gyllene hud skrider hon fram. Vår Lucia! Och här är det lätt att ha en klar åsikt: Julgubben kan se ut hur sjutton han vill, men under de senaste åren har Lucia för oss haft mörkt, mycket mörkt, hår! Åren före det var det en ljushårig liten Lucia som svepte omkring. Och det gick mycket bra det också!


Däremot är det betydligt svårare för mig att ha en klar åsikt om det faktum att undervisningsministern avgår p.g.a. familjeskäl. Tur för hennes familj, kan jag tycka. Synd p.g.a. att det fortfarande är så att jag inte stött på någon av manligt kön som gjort samma beslut. Nå, kanske Stubben snart meddelar att hans barn behöver honom hemma...


Än är det några dagar kvar till jul...





Hon

Förr i världen

Måste bara skriva ner en liten tanke jag fick då jag just avslutade filmen Mission Impossible med Tom Cruise vid spakarna.
I ett skede skulle en magnifik dator användas, en som ingen tidigare varit med om, något fantastiskt, ett tekniskt underverk.
Då drog regissören Brian De Palma till med nåt helt utopistiskt. Han hade följt med utvecklingen av datorerna då filmen gjordes år 1996. Det var den tiden då datorernas kapacitet hette sånt som "386" och senare dundermaskinen "486", långt före Presario och vad de allt hette nåt halvår senare. Nå, då gällde det att komma på det mest avancerade man kunde föreställa sig.
Med ett överlägset och science fictionaktigt smile bad De Palma sina skådespelare använda begreppet "686". Wow, tänkte då gängse amerikanske tittare. "686! Sjukt! Goddammit, som om datorerna någonsin skulle bli snabbare och effektivare än nu. Come on, det här är ändå 1996!!""

Sådant i afton.

Han

Lucia i morgon

I dagens Metro uttalar sig Folkhälsans projektchef Margaretha Wiltgrube:

"Lucias utseende är inte det viktigaste. Men nog spelar det också en roll.
-Skulle julgubben vara julgubbe om hans skägg vore svart, frågar hon sig."

Jag undrar bara en sak?
- Är hon förbannad för att årets Lucia är mörkhårig? Personligen skulle jag förstå liknelsen med lösskägg på gubben och krona på Lucian, men att jämföra en utklädningsdetalj (skägget) med håret som ju traditionsenligt inte är en peruk, gör mig lite förundrad.

Wiltgrube fortsätter:
"Det viktigaste med Lucia är i alla fall att hon är villig att jobba gratis i en månad..."

Så nu vet ni det.

Hon

Självständig också dagen efter!

Självständighet utan minsta titt på slottsbalen. Inte ett fras från vare sig taft eller tyll. Endast gästernas medaljer klirrade i otakt med varandra.


Så vad gjorde vi i stället?

- Vi åt!

- Vi drack!

- Vi umgicks!

Vi rannsakade våra fel och brister och gladdes åt att nya generationer kanske kan bryta gamla mönster av arvsynd och feghet. Vi bedyrade vår vänskap och våra släktband, vi klev över både generationsgränser och andra barriärer, utan minsta svårighet och vi lovsjöng livet och förbannade döden som en vacker dag kommer och tar oss. Vi hade trevligt!


Maten som serverades var:


Stifado (grekisk köttgryta med underbar juldoft)

Kachoomar (indisk sallad på tomat, lök, sallad, färsk koriander, citron)

Phool Gobi aur Aloo ka Bhaji (indisk blomkål med potatis, chili, färsk koriander m.m.)

Panch Ratan Dal (indisk curry på linser och bönor)


Till efterrätt frossade vi i ost och det italienska dessertvinet Dindarello 2006 från Alkos beställningssortiment. Riktigt gott.


Och förstås, Belgisk choklad!






Hon

Bara lite mera Bryssel...

En vän till mig påpekade att det är ett tecken på medelålder att fotografera och tala om mat. Och vad är väl riktigare än att göra det i så fall!

Jag hänger kvar i Bryssel lite till. Hos vänner och mat.
Vi åt ju sjuttons gott också. Värden hade fixat underbart thailändsk första kvällen.



Andra kvällen var det lamm med världens godaste spenatsås med okra och trattkantareller.



Och sista kvällen, efter avnjuten middag, drack vi en liten Sauternes till osten.



På söndagsmorgonen begav sig givetvis herrarna till bageriet. Inte riktigt i ottan, men nästan.





Hon

Och gott öl kom

Och gott öl kom, och gott öl for.

För gott öls skull har jag sålt mina skor.

Och satt mina strumpor i pant i en bod.

För gott öls skull håller jag uppe mitt mod.

Nej, de här raderna är inget jag plitat ner av hänförelse över de öppna vidderna och åkrarna kring ölklostren i Belgien. Det är en text som skrivits av den skotska 1700-tals lyrikern Robert Burns, tro det eller ej. Översättningen är faktiskt Gustaf Frödings!! Raderna har också framförts till musik av Ulf Lundell (och Nature), finns på liveplattan "Natten hade varit mild och öm" (1977).

Grejer, alltså. Rejäla grejer!

Här följer en genomgång av de öl vi drack under färden.

Westmalle Dubbel, 7%, fatöl, Café Trappisten

Mörkt rödbrunt öl med beigefärgat skum som lämnar mycket flor på glasets inre yta. Fräsch doft av kaffe, plommonsylt och torkad frukt samt litet jäst. Smaken är mjuk med nyanser som påminner om maltlimpa och syrliga, men angenäma toner av jäst. Eftersmaken lång och välhumlad med underbar beska. Inte en tillstymmelse till störande alkohol i vare sig doft eller smak.

Achel Bruin, 5%, fatöl, Bryggeriets Brasseri

Serveras litet för kallt.

Mörkt rödbrunt med ljust beigefärgat skum. Svag (för kallt!!) doft av örter, choklad. Smakar svagt syrligt av både örter, torkad frukt, fänkål och lakrits. Eftersmaken är syrlig med en mjuk, mild nötighet som framträder tydligt. Humlebeskan rätt svag, ingen överton av alkohol här heller.

Achel Blond, 5%

Gult, disigt öl med svagt skum. Doft av färsk humle och litet citrus. Ganska tunn, torr smak med lätt brödighet och samma klara nötighet som i Bruin. Tydlig smak av druvskal i eftersmaken.

Han

Stäng inte porten!

Nå, vi åkte vidare från Westmalle, längre österut, längre norrut och kom till ett kloster precis vid gränsen mot Holland. De här trakterna av Belgien är nästan helt och hållet flamländska, alla skyltar och alla människor är flamländska.
Vi nådde St. Benedictusabdij De Achelse Kluis där ölet Achel bryggs.
Vi kom litet närmare de centrala byggnaderna och delarna av detta kloster än på Westmalle. Porten på bilden ovan visar ingången till klostrets lilla trädgård i anslutning till huvudporten. Munken på bilden nedan hälsade oss vänligt på flamländska med någonting som ungefär lät som "Hood Eiftresmiddach".
Och visst var det ju eftermiddag, så vi hälsade tillbaka.

När vi hade kikat på klostret en stund gick vi mot serveringen som kallades brasseriet. Här möttes vi av en stor bar med mörka träslag, dämpad belysning och mycket mera genuin levande pubstämning än på det nybyggda, moderna cafét vid Westmalle. Här satt de lokala gubbarna och tanterna och pimplade öl, utan att desto mera ägna munkarna och andligheten en tanke. Tror jag.

Som ni ser av bilden nedan hade vintern inte än kommit, men det blev ett sjutusans snöväder bara någon dag senare.

Det fina i den här kråksången var att bryggerianläggningarna till vissa delar kunde beskådas genom glasväggar som vätte mot brasseriet.

Till salu att dricka fanns öl på fat av två slag, ljust och mörkt, Blond och Bruin. Bägge hade en alkoholhalt på 5 %, vilket var intressant, eftersom det öl som såldes på flaska, antingen 0,75 l eller sixpack med 0,33 l:s flaskor, var betydligt starkare. Men på brasseriet kunde bara de mera moderata versionerna inmundigas. Priset per stort glas var 2 euro.

Regeln för Achel verkade vara att det svagaste ölet var fatöl, det nästsvagaste var ölet på små flaskor, och det starkaste fanns i de stora flaskorna.

Och här sitter jag nu och har svårt att smälta att jag faktiskt kom till dessa objekt för vallfärd, ölklostren i Belgien.

Han

Knockin´ on heaven´s door

Även vi förtappade själar från norr kan i enstaka ögonblick komma nära heligheten. Porten här nedan bevakas inte av Sankte Per, men nog av Herrens män, munkarna. Porten leder in till Onze-Lieve-Vrouw van het Heilig Hart, ett kloster i norra Belgien. Här ägnar sig munkarna, som hör till trappistorden, vid sidan av sitt vanliga stillsamma liv, också åt bryggande av öl samt tillverkning av ost.
Trappistorden är en romersk-katolsk munk- och nunneorden och ursprungligen en gren av cisterciensorden, men senare räknad som en egen orden (uppg fr Wikipedia).

Det går tyvärr inte att besöka klostret eller bryggeriet, åtminstone inte utan förvarning och internationellt presskort, men i klostrets absoluta närhet ligger en krog som serverar både ölet och osten. Se här bara vilka grejer munkarna ställer fram... Nej, det är inte munkarna som serverar, utan stället drivs nog helt kommersiellt.

I de här stora kuporna finns Westmalle Dubbel, ett av de allra, allra smakligaste öl jag någonsin druckit.

Restaurangen kanske tidigare har funnits i det hus som bara ruiner återstår av. Eller så inte.

Nu är restaurangen i alla fall toppmodern, faktiskt litet i modernaste, finaste, öppnaste, mest slipade laget. Det var som om det enda som andades tradition var själva ölet.

Just nu finns Westmalle inte till salu på Alko, men råkar man ha vägarna förbi Antwerpen, lönar det sig att sticka sig in på en bärs. Det mesta på bilden ovan hämtade vi med oss hem till Suomis land.

Julmiddagen är räddad med besked!

Han

PS

På Alko kan man köpa öl från två andra belgiska kloster, nämligen Chimay och Rochefort. Ta och köp av de här ölen, de skänker smakupplevelser som överträffar det mesta.

DS

PPS

Vi åkte vidare mot ett annat ölkloster, ännu närmare Holland, men därom mera senare.

DS

Glad och god adventstid!

Pepparkshuset har stått klart redan länge och börjar gulna i kanterna. Men lite julkänsla skall det väl kunna förmedla.

Och här en helt annan form av pepparkaka. En burk med spekulooskräm som pålägg på smörgåsen till frukost och mellanmål. Mycket gott och mycket sött. Lite omega 3 är inblandat för att döva mammas samvete. Hm... Men gott är det. Fick en burk i gåva av gamla vännerna i Bryssel. Det är som att breda pepparkaksdeg på brödet. Inte illa!

Hon

Choklad, vin och nostalgi

För min del betydde Belgien nostalgiska kickar, god mat och dryck. Det heter att det inte är möjligt att sätta ner foten i samma flod två gånger, och visst hade livet gått vidare också i Bryssel på 22 år. Men ändå! Med lite välvilja var "mitt" Bryssel där i alla fall. Landskapen var de samma, några hus var rivna och några nya hade uppstått, men i grunden var vyerna de samma. Vi människor var de samma, visserligen hade några av de nära lämnat jordelivet och andra hade fårats och grånat lite, men i grunden fanns vi där. I andanom och i verkligheten. Kindpussarna, skratten och söndagsmorgnarna med herrarna som köar vid bagerierna. Bilköerna, de små butikerna och pubarna. Allt fanns kvar även om restaurangerna ändrat namn och esplanadernas träd hade vuxit sig högre.


På fyra korta dagar hann vi umgås med vänner från förr och nu, glädjas över 1,5 åringens motoriska framsteg, prata politik, glädje och sorger, dricka belgiskt öl och äta praliner. (Praliner förresten, vilket missvisande ord, kom vi fram till! Det låter allt för krispigt ju. Så egentligen borde praliner stå endast för godsaker i form av franska/amerikanska pastiller. Konfekt är konfekt och praliner är från och med nu endast choklad med dragéöverdrag. Bara så ni vet.)


På fyra korta dagar hann vi både äta och dricka mer än vi borde och lägga 500 km bilväg bakom oss. Vi är lyckligt lottade människor som har släktingar som vill bo lite här och där i världen, som är vansinnigt gästfria och dessutom oerhört trevliga!

Tack!

Hon

Petit pain au chocolat

Vi åker till Bryssel!

På programmet står släkten, vännerna, chokladen och ölet. Samt Petit pain au chocolat!

För att få upp stämningen och salivutsöndringen:



Bilden lånad från: http://www.pouly-tradition.ch/

Vi har massor av husvakter, arga släktingar och hundar, här dygnet runt så inbrottstjuvar göre sig inte besvär!

Vi återkommer!

Hon

Det är ändå tanken som räknas

I går kväll var det stor fest. Teaterföreställning med goda vänner och därpå middag hemma hos oss som våra och det andra parets barn hade tillrett, som en farsdagsuppvaktning. Teatern var fruarnas uppvaktning.

Pjäsen vi såg heter Försäljarna och spelas på Lilla teatern. Den är skriven av David Mamet i mitten av 1980-talet och har vunnit Pulitzerpriset.

Och det var så innerligt, förfärligt dåligt, från början till slut.

Jag läser recensionen i Hbl, skriven av Gösta Kjellin, som jag beundrar för hans stilistik och komprimerade text. Denna gång är han dock ute och cyklar riktigt rejält, eftersom han ger pjäsen och tolkningen på Lillan goda betyg. Han har tydligen dragits vid näsan. Den totala avsaknaden av djup i regi och tolkning på Lillan saknar motstycke.

På scenen stod en grupp herrar, som representerar gräddan av det finlandssvenska skådespelargardet; Sarkola, Wentzel, Lundberg, Rundman och så vidare. Pjäsen var översatt av bl.a. Christer Kihlman som i detta skede får en välriktad känga för trist språk.
Jag går nu inte mera in på intrig och så, men då pjäsen var slut drog såväl publiken som skådespelarna synbarligen en suck av lättnad. Äntligen får vi gå hem och glömma det som varit!
Med Kuksugare och Fitta och nedvärderande omdömen om både indier och polacker inombords, var det genomskönt att lämna Lillan och dra sig hemåt för en ypperlig trerättersmiddag, som tonåringarna plus en sjuåring dukat fram. Dessutom förekom en ex tempore bakad chokladtårta till kaffet.
Tommasis Amarone av årgångarna 2000 och 2001 skänkte måltiden en välförtjänt inramning av prestige och andäktig vällust.
Sakta men säkert skingrades våra minnesbilder av hur sällsamt dålig teater kan vara tungt för själen och då vitchokladmoussen smalt i munnen kunde vi knappt längre komma ihåg varför vi hamnade på denna föreställning.
Vilken tur att vi inte åt innan vi såg pjäsen. Det hade varit bortkastade delikatesser!
Jag vill ändå varmt tacka både barn och fruar för denna kväll!! Som en av fruarna sa: Det är tanken som räknas...

Han

Att lägga ut bilder på sitt sovrum...

...på Internet kan verka suspekt.

Ibland undrar jag själv var gränsen för det privata och det offentliga går. Vi drar alla våra egna gränser. Personligen skulle jag aldrig lägga ut bilder på mina små barn på nätet, vilket många andra gör utan att blinka. Vi har också valt att skriva blogg anonymt. Att inte gå ut med eget namn i detta sammanhang, känns tryggt och bra för oss. Likaså har jag uppmanat min 16-åring att inte gå ut med eget namn i bloggvärlden, medan någon annan skulle se det som mycket viktigare att inte lägga ut några bilder. Kanske beror min inställning på att bilden för mig är ett minst lika viktigt redskap för det kreativa uttrycket som orden. Så inga namn nämnda, men vi bjuder glatt in hela världen i vår sängkammare.

Välkomna!

Hon