Hur tänker de?

Nu kan man igen börja andas efter Melodifestivalsdelfestivalen på lördagen.
Det var inget märkligt med den. Jessica Anderssons bidrag var kanske bäst, men också ett uppenbart plagiat på "Så vill stjärnorna" från i fjol. Melodislingorna, säger melodislingorna.

Men vad värre är! Dolph Lundgren.
Hur kan svenskarna alltid överraska? Nej, jag menar inte att man har valt Dolph Lundgren till konferencier. Jag menar folkets reaktioner!

När man själv såg programmet och satt med munnen på vid gavel och bara stirrade på hur Sveriges svar på Tony Halme (vila i frid!) larmar och går an som en jätteträbock. När man inte trodde att det var sant! När det var både genant och enormt roande lyteskomik på en och samma gång.
Då sitter Sveriges samlade gäng av kommentatorer, allt från tidningstyckare till Jonas Gardell och eterröster, och höjer jätteträbocken till skyarna. Som en stark, enstämmig kör ropar de: Bravo, Dolph!

Hur tänker de då?
Ser de inte?
Vet de något jag inte vet? Att Dolph lider av en stor obotlig sjukdom som gör att han snart skall dö den mest fasansfulla död och att detta är det som kan skänka honom tröst!

Och när vi tittade sa jag myndigt till familjen att Dolph nog inte är med i fortsättningen, att de måste få bort honom från programmet fort som fan.

Så gick det, han ska inte vara med förrän vid finalen i någon form.

Och vad gör svenskarna?
De kräver att få ha Dolph i varje delfinal!

Han