Knockin´ on heaven´s door

Även vi förtappade själar från norr kan i enstaka ögonblick komma nära heligheten. Porten här nedan bevakas inte av Sankte Per, men nog av Herrens män, munkarna. Porten leder in till Onze-Lieve-Vrouw van het Heilig Hart, ett kloster i norra Belgien. Här ägnar sig munkarna, som hör till trappistorden, vid sidan av sitt vanliga stillsamma liv, också åt bryggande av öl samt tillverkning av ost.
Trappistorden är en romersk-katolsk munk- och nunneorden och ursprungligen en gren av cisterciensorden, men senare räknad som en egen orden (uppg fr Wikipedia).

Det går tyvärr inte att besöka klostret eller bryggeriet, åtminstone inte utan förvarning och internationellt presskort, men i klostrets absoluta närhet ligger en krog som serverar både ölet och osten. Se här bara vilka grejer munkarna ställer fram... Nej, det är inte munkarna som serverar, utan stället drivs nog helt kommersiellt.

I de här stora kuporna finns Westmalle Dubbel, ett av de allra, allra smakligaste öl jag någonsin druckit.

Restaurangen kanske tidigare har funnits i det hus som bara ruiner återstår av. Eller så inte.

Nu är restaurangen i alla fall toppmodern, faktiskt litet i modernaste, finaste, öppnaste, mest slipade laget. Det var som om det enda som andades tradition var själva ölet.

Just nu finns Westmalle inte till salu på Alko, men råkar man ha vägarna förbi Antwerpen, lönar det sig att sticka sig in på en bärs. Det mesta på bilden ovan hämtade vi med oss hem till Suomis land.

Julmiddagen är räddad med besked!

Han

PS

På Alko kan man köpa öl från två andra belgiska kloster, nämligen Chimay och Rochefort. Ta och köp av de här ölen, de skänker smakupplevelser som överträffar det mesta.

DS

PPS

Vi åkte vidare mot ett annat ölkloster, ännu närmare Holland, men därom mera senare.

DS

Glad och god adventstid!

Pepparkshuset har stått klart redan länge och börjar gulna i kanterna. Men lite julkänsla skall det väl kunna förmedla.

Och här en helt annan form av pepparkaka. En burk med spekulooskräm som pålägg på smörgåsen till frukost och mellanmål. Mycket gott och mycket sött. Lite omega 3 är inblandat för att döva mammas samvete. Hm... Men gott är det. Fick en burk i gåva av gamla vännerna i Bryssel. Det är som att breda pepparkaksdeg på brödet. Inte illa!

Hon

Choklad, vin och nostalgi

För min del betydde Belgien nostalgiska kickar, god mat och dryck. Det heter att det inte är möjligt att sätta ner foten i samma flod två gånger, och visst hade livet gått vidare också i Bryssel på 22 år. Men ändå! Med lite välvilja var "mitt" Bryssel där i alla fall. Landskapen var de samma, några hus var rivna och några nya hade uppstått, men i grunden var vyerna de samma. Vi människor var de samma, visserligen hade några av de nära lämnat jordelivet och andra hade fårats och grånat lite, men i grunden fanns vi där. I andanom och i verkligheten. Kindpussarna, skratten och söndagsmorgnarna med herrarna som köar vid bagerierna. Bilköerna, de små butikerna och pubarna. Allt fanns kvar även om restaurangerna ändrat namn och esplanadernas träd hade vuxit sig högre.


På fyra korta dagar hann vi umgås med vänner från förr och nu, glädjas över 1,5 åringens motoriska framsteg, prata politik, glädje och sorger, dricka belgiskt öl och äta praliner. (Praliner förresten, vilket missvisande ord, kom vi fram till! Det låter allt för krispigt ju. Så egentligen borde praliner stå endast för godsaker i form av franska/amerikanska pastiller. Konfekt är konfekt och praliner är från och med nu endast choklad med dragéöverdrag. Bara så ni vet.)


På fyra korta dagar hann vi både äta och dricka mer än vi borde och lägga 500 km bilväg bakom oss. Vi är lyckligt lottade människor som har släktingar som vill bo lite här och där i världen, som är vansinnigt gästfria och dessutom oerhört trevliga!

Tack!

Hon

Petit pain au chocolat

Vi åker till Bryssel!

På programmet står släkten, vännerna, chokladen och ölet. Samt Petit pain au chocolat!

För att få upp stämningen och salivutsöndringen:



Bilden lånad från: http://www.pouly-tradition.ch/

Vi har massor av husvakter, arga släktingar och hundar, här dygnet runt så inbrottstjuvar göre sig inte besvär!

Vi återkommer!

Hon

Det är ändå tanken som räknas

I går kväll var det stor fest. Teaterföreställning med goda vänner och därpå middag hemma hos oss som våra och det andra parets barn hade tillrett, som en farsdagsuppvaktning. Teatern var fruarnas uppvaktning.

Pjäsen vi såg heter Försäljarna och spelas på Lilla teatern. Den är skriven av David Mamet i mitten av 1980-talet och har vunnit Pulitzerpriset.

Och det var så innerligt, förfärligt dåligt, från början till slut.

Jag läser recensionen i Hbl, skriven av Gösta Kjellin, som jag beundrar för hans stilistik och komprimerade text. Denna gång är han dock ute och cyklar riktigt rejält, eftersom han ger pjäsen och tolkningen på Lillan goda betyg. Han har tydligen dragits vid näsan. Den totala avsaknaden av djup i regi och tolkning på Lillan saknar motstycke.

På scenen stod en grupp herrar, som representerar gräddan av det finlandssvenska skådespelargardet; Sarkola, Wentzel, Lundberg, Rundman och så vidare. Pjäsen var översatt av bl.a. Christer Kihlman som i detta skede får en välriktad känga för trist språk.
Jag går nu inte mera in på intrig och så, men då pjäsen var slut drog såväl publiken som skådespelarna synbarligen en suck av lättnad. Äntligen får vi gå hem och glömma det som varit!
Med Kuksugare och Fitta och nedvärderande omdömen om både indier och polacker inombords, var det genomskönt att lämna Lillan och dra sig hemåt för en ypperlig trerättersmiddag, som tonåringarna plus en sjuåring dukat fram. Dessutom förekom en ex tempore bakad chokladtårta till kaffet.
Tommasis Amarone av årgångarna 2000 och 2001 skänkte måltiden en välförtjänt inramning av prestige och andäktig vällust.
Sakta men säkert skingrades våra minnesbilder av hur sällsamt dålig teater kan vara tungt för själen och då vitchokladmoussen smalt i munnen kunde vi knappt längre komma ihåg varför vi hamnade på denna föreställning.
Vilken tur att vi inte åt innan vi såg pjäsen. Det hade varit bortkastade delikatesser!
Jag vill ändå varmt tacka både barn och fruar för denna kväll!! Som en av fruarna sa: Det är tanken som räknas...

Han

Att lägga ut bilder på sitt sovrum...

...på Internet kan verka suspekt.

Ibland undrar jag själv var gränsen för det privata och det offentliga går. Vi drar alla våra egna gränser. Personligen skulle jag aldrig lägga ut bilder på mina små barn på nätet, vilket många andra gör utan att blinka. Vi har också valt att skriva blogg anonymt. Att inte gå ut med eget namn i detta sammanhang, känns tryggt och bra för oss. Likaså har jag uppmanat min 16-åring att inte gå ut med eget namn i bloggvärlden, medan någon annan skulle se det som mycket viktigare att inte lägga ut några bilder. Kanske beror min inställning på att bilden för mig är ett minst lika viktigt redskap för det kreativa uttrycket som orden. Så inga namn nämnda, men vi bjuder glatt in hela världen i vår sängkammare.

Välkomna!

Hon

Gud som haver!

Vansinnesblåsten har blåst sönder mitt paraply. Den på nästan alla plan inspirerande arbetsbördan håller på att vältra sig över mig i stället för att hålla sig på behagligt avstånd. Tröttheten tar över efter lunch ungefär och kaffet tycks ha förlorat sin uppiggande effekt. Gud, ge mig apelsiner!

Jag ber aftonbön med min yngsta dotter varje kväll. I min barndom bad min mor aftonbön med mig varje kväll. I hennes barndom bad hennes mor... o.s.v. Traditioner ger trygghet.
P.g.a. att man upplyst mig om att det inte är korrekt att avsluta bönen med "den Gud älskar lyckan får", försöker jag att göra det bara var tredje kväll. Däremellan (var tredje kväll) avslutas bönen med "Du förbliver Fader vår" och däremellan (kvällen som blir över), avslutas bönen med "Du förbliver Moder vår".

Amen.

Hon

Farsdag på stugan

Samtidigt som jag börjat julfirandet mad pepparkaksbak och ljusboll i fönstret klamrar vi oss fast vid sommarlängtan och stugliv. Detta var nog definitivt sista helgen på stugan för i år. Tror jag.

Ute var det ständig skymning, rått och ruggigt. Sommarens blommor har vissnat och allt andas ödslighet. En liten svampsås bjöd skogen i alla fall på.

Enris placerades i fönsterljusstaken för att skrämma mössen. Lär hjälpa. Och gör det det inte kan de ju få lite julfint i huset...

Ju råare och disigare vädret utomhus är, desto varmare lyser ljusen inne i stugvärmen. Både denna väggljustake och fönsterljuskronan på föregående bild har ädre dottern gjort i skolslöjden.

Två minatyrtavlor som jag själv målat för många år sedan. Nu har de hittat sin plats i sommarhuset.

Hon

Rosor, datorer och annat elände

Dagen idag har inte varit någon fullträff. Den inleddes med att min dator var död och slutade med att min mobiltelefon var det. Varken dator eller mobiltelefon är i den åldern att det är ok att dö.

Datorn fungerar nu. Efter två besök och många timmar på Giganttis pc-klinik. Tur att mannen bakom disken var kunnig både i datorer och psykologi.

Och fredagsrosorna har intagit sin plats och lugnet kanske infinner sig.

Jag vet inte om jag någonsin nämnde att min mor vann ett av presentkorten på 1000 kronor till Hans Mikaels i våras. Ni kanske kommer ihåg tävlingen som de flesta inredningsbloggar suktande engagerade sig i. Till min stora glädje begåvade hon, d.v.s. mamma, mig med en shoppingrunda där under en gemensam resa till grannlandet i maj 08. Ett av fynden var denna söta snapsservis. (Den höga karaffen hör dock inte hit utan är arvegods från längesen.) Hans Mikaels finner ni på Humlegatan 19 och 20 i Stockholm.
Lite bilder från butiken kan ni se på bloggen Handplockat: http://mittval.blogspot.com/2008/03/hans-mikaels.html

Hon

Och han tog brödet och bröt det!

Minns ni början av 90-talet? Laman! Radhusen. Babyskriken och BRÖDMASKINERNA. Det var tider det! I kväll sitter vi här med nygräddat bröd och en brödmaskin till låns. Vi som var för fattiga då det begav sig, hade inte råd att göra som så många gjorde i början av 90-talets dåliga tider, d.v.s. skaffa oss en brödmaskin för att kunna baka vårt bröd själva, enkelt och behändigt och billigt. Om sanningen skall fram var vi väl lite för "tillbaka till rötterna och naturen" människor på den tiden, så ingen välvillig släkting kom på att förära oss en dylik maskin. Vi var väl människor som såg ut att vilja knåda vårt bröd själva, eller nåt sånt. Men Vännerna fick en i julklapp år 1989. Och de har bakat en del. I synnerhet i början har de bakat. Tidvis har maskinen (som för övrigt pryds av texten "Hembagarn") vilat och nästan glömts bort, för att sedan plockas fram igen. Senast för två veckor sedan... Men nu har vi fått låna den! Och det doftar underbart i vårt hem! Om möjligt doftar det faktiskt godare, mer intensivt, än då man bakar på vanligt sätt. Hur det nu kan stämma.

Så nu har vi njutit av müslibröd till kvällsteet. Gott! Och nu laddar han maskinen så vi får njuta även i morgon. Timern inställd på 06.00 och "Hembagarn" står i under natten och förser oss med dofter och bröd till måndagsfrukosten! Underbart sent 80-tal. Tjugo år för sent, men so what!

Hon och Han

I nattens tysta timma...

...smög vi hemåt. Efter en lyckad kväll i den oranga världens sken. Vi åt gott, vi drack gott och vi insåg igen en gång "hur våra vänner ser ut".

Värden, igår fint mantelprydd med vässade tänder, har kontakter till Bryggeriet. Notera gärna de vackra greppvänliga ölglasen i förgunden.

Tack för en fin kväll!

Och undantagsvis, mot denna bloggs principer, en bild på Hon och Han.