Tio kilo murbruk lättare

Ms Garbo ber oss att inte riva vedspisen, så vi låter bli. Vi lappar och murar i stället. Men först blåste vi ur allt söndervittrat murbruk och tegel.


Personligen skulle jag vilja putsa hela spisen vit, men det har vi inte råd med då vi själva är så tafatta och okunniga. Då skulle jag i alla fall vilja måla plåten vit, men den enda färg (värmebeständig silikonfärg) som håller är svart, säger de som vet. Finns det någon där ute som har något bättre tips?

Hon

Riktigt fult

Får jag presentera något riktigt, riktigt fult! Vårt kök!

Den gamla köksspisen med potential, men med föga vackert yttre... Det är många år sedan vi stekte plättar och tillredde mustiga höstsoppor på den.

Golvet som är så slitet så man egentligen inte borde visa dylika bilder för allmänheten. Kan väl förorsaka obehagskänslor hos läsarna, eller nåt. Fast ibland kanske det är befriande att se andra människors osmakligheter och fula hem. Ens eget blir plötsligt vackert.

Och kaklen som sett sina bättre dagar för mycket länge sedan...

Trevligt är dock att jag om en vecka förhoppningsvis kan visa några "efter" bilder. I morgon kommer Timo, vår räddare i mången praktisk nöd. Han skall fixa åtminstone golvet.

Hon

Fan också!

Nu skall jag gå upp och natta yngsta barnet. De två andra sitter i soffan och pustar ut. Veckan har krävt sitt, både människoliv och minskad tro på livets bärkraft. Idag kom hotbilderna närmare än någonsin, då skolan som drabbades av hoten var ”vår egen”. En Hon som jag blir handlingsförlamad och trött av sådant. Jag är för indragen i världen av ungdomar och deras rädslor, både hemma och på jobbet...

Frid och fred!
Hon

En doft av malt

Tack min skapare, det gick att få tag på memma- och brödmalt! Högt uppe på en hylla tillsammans med obskyra mjölsorter för allergiker och socker för diabetiker samt sackarin, grädde i pulverform och sånt, stod några påsar rågmalt. Litet blygt och tillbakadraget stod de där, ni vet hur maltpåsarna ser ut när man till slut hittar dem.
Till verket sedan alltså!

Efter en tid var vi i det här skedet. Den första jäsningen hade ägt rum och de små extra ingredienserna hade tillsatts. Det ser ju förfärligt gott ut, inte sant?

Efter detta skulle det tas ut fyra limpor av degen som fick jäsa under duk en stund. Sen in i ugnen och ut kom dessa:

Mer än så här var det faktiskt inte.
Det gick bra och smaken fick mig att tänka ost, såväl frukostost som ädlare sorter. Och leverpastej. Rejäl leverpastej, inga krusiduller. Men inget vin till detta bröd, det är helt klart!!
Den som dricker vin till detta bröd har helt enkelt ingen skam i kroppen!

Så. Hon är ute och flyger och far just nu. Hon inväntas om ett par timmar. Hoppas hon kan njuta av brödet då.

Finns det eventuellt intresse för recept på detta bröd?

Han

Litervis!

Vi har massor!
En timme i svampskogen på söndagen gav verkligen utdelning. Vi (eller just nu bara Han) putsar och rensar och steker. Sedan skall vi frysa in. Men inte alls allt. En del skall bli till denna lite syrliga favoritsoppa:

Judisk kantarellsoppa
(ur Svampälskarens kokbok av E.Wrange)

1 liter rensade och i bitar skurna kantareller
1,5 literhönsbuljong
4 finhackade schalottenlökar
persilja, timjan, lagerblad i bukett
salt
3 msk smör
3 msk mjöl
1 burk creme fraiche
pressad citron

Låt lök och kantareller fräsa i smöret tills löken blivit genomskinlig. Salta.
Pudra över mjölet, rör om och späd med buljongen. Tillsätt kryddbuketten och låt koka ca. 20 minuter på svag värme.
Ta upp kryddbuketten, smaka av och vispa sedan i creme fraiche och lite(!) pressad citron. Börja med en liten matsked och tillsätt mera efter smak och tycke.

Gott bröd till och kvällen är räddad!

Hon

Svinalängorna, läs den gärna!

Jag avundas alla er som har orden som uttrycker tanken. Min tanke stannar så ofta på insidan då orden tar slut. Om jag kunde skriva på riktigt skulle jag skriva om oron för de snart 16-åriga barnen som håller på att bli stora. Skräcken som tar tag i mig när jag inser att jag inte längre kan skydda dem för livet. Tårarna som bränner när jag tror att jag inte varit den ”tillräckligt goda modern” och att de kommer att betala priset för mina tillkortakommanden ännu när de fyller 75. Jag skulle skriva om längtan och rädsla, om glädje och sorg. Och jag skulle skriva om VREDE på ett begripligt sätt. Och svek.

Jag skulle skriva om den förbannade alkoholpolitiken som möjliggör att massor av människor super och förstör både för sig själv och sina familjer. Jag skulle skriva om barn som far illa utan att någon ser deras nöd. Och jag skulle skriva om vikten av att våga se, lyssna och handla. Jag skulle skriva att vårdpersonalen har löner som är helt åt helvete för små och om den dolda rasismen som frodas i de finländska vardagsrummen. Jag skulle skriva att mitt liv inte alls blivit som jag trodde och att mycket blev betydligt mer komplicerat än det borde, men att en del blivit bättre än jag vågat hoppas. Jag skulle berätta om glädjen då jag fick hålla min yngsta dotter för första gången och om all kärlek och längtan som fanns i det famntaget. Jag skulle skriva om misstron och rädslan i hennes ögon som långsamt byttes till en from förhoppning om något varaktigt. Och jag skulle skriva om min barndom och mina föräldrar som lyckats vända mycket till det bättre, trots belastningen som krig och upprepning från generation till generation för med sig. Och jag skulle skriva om att allt inte alls var bättre förr! Och jag skulle skriva att jag vill bygga vidare på det goda och att jag trots att jag inte lyckas bryta alla mönster vill bryta några och hålla kvar de goda.

Idag har jag lyssnat till bl.a. Susanna Alakoski. Hon är en av dem som har orden. Jag drar mig till minnes Svinalängorna som jag läste för typ ett år sedan. Och det konstiga är att mitt tydligaste minne handlar om hur huvudpersonen och grannflickan satt och åt morgonmål tillsammans efter att huvudpersonen fått fly fältet från fulla föräldrar och kaos, en natt. Dom sitter där och dricker O´boy och byter gladblickar...

Det var en tankeväckande och bra dag ! Om ni inte redan gjort det: Läs Svinalängorna!

Hon

Äppelskörd

Äppelblom har blivit till äppel har blivit till kaka och gryta.

Hösten är obönhörligt här. Hans alterneringsledighet tar sig uttryck i läckerheter. I går kväll, lyckligt nerflugen från Vasa, möttes jag av dofter som närde lyckliga barndomsminnen. Garibaldigryta! Kommer någon ihåg den? Äppel och lök stekta i en ganska stark curryblandning, malet kött och ris. Länge uppgav jag den som min favoriträtt i alla "mina vänner" böcker som klasskamraterna lät mig fylla i.

En annan dag när jag kom hem var det traditionell Tarte Tatin. Mmmmm...

Om mat vore enda vägen till lycka skulle vi sväva på rosa moln såhär i skördetider!

Hon

Älginlägg

Vi spelade nåt racketspel, yngsta dottern och jag. Vi hade gått upp längs vägen för att spela på det flata berget, där det dessutom sällan blåser. Vi slog några slag och sprang och hade oss. Mitt i allt såg jag hur en älg kom vandrande i bakgrunden. Hoppsan, sa jag, titta bakom dig. Hjälp, vad är det, utbrast dottern. Senare berättade hon att hon trodde det var en spindel. Alltså hon trodde inte att älgen var en spindel. Eller jo, hon trodde älgen var en spindel, men bara så länge hon inte såg den. Älgen.
Hur som helst. Älgtjuren, en fyrtaggare, (Hon, som kallades till platsen per telefon, sa att det är en fjolårskalv), lät sig beskådas och fotograferas.
I ett skede blev jag litet närgången med kameran. Älgen vände sig om och tittade mig i ögonen. Sedan gjorde han en häftig rörelse mot mig och... lade sig ner i mossan.
Kort därefter reste han sig emellertid och vandrade tungt och makligt vidare, mot bättre buskage.
Vi tackar för det inslaget. Alltid lika angenämt.
Och alltid detta med att på något sätt försöka förhålla sig till jakt och att döda djur. För att inte tala om att äta kött.

Han