Svinalängorna, läs den gärna!

Jag avundas alla er som har orden som uttrycker tanken. Min tanke stannar så ofta på insidan då orden tar slut. Om jag kunde skriva på riktigt skulle jag skriva om oron för de snart 16-åriga barnen som håller på att bli stora. Skräcken som tar tag i mig när jag inser att jag inte längre kan skydda dem för livet. Tårarna som bränner när jag tror att jag inte varit den ”tillräckligt goda modern” och att de kommer att betala priset för mina tillkortakommanden ännu när de fyller 75. Jag skulle skriva om längtan och rädsla, om glädje och sorg. Och jag skulle skriva om VREDE på ett begripligt sätt. Och svek.

Jag skulle skriva om den förbannade alkoholpolitiken som möjliggör att massor av människor super och förstör både för sig själv och sina familjer. Jag skulle skriva om barn som far illa utan att någon ser deras nöd. Och jag skulle skriva om vikten av att våga se, lyssna och handla. Jag skulle skriva att vårdpersonalen har löner som är helt åt helvete för små och om den dolda rasismen som frodas i de finländska vardagsrummen. Jag skulle skriva att mitt liv inte alls blivit som jag trodde och att mycket blev betydligt mer komplicerat än det borde, men att en del blivit bättre än jag vågat hoppas. Jag skulle berätta om glädjen då jag fick hålla min yngsta dotter för första gången och om all kärlek och längtan som fanns i det famntaget. Jag skulle skriva om misstron och rädslan i hennes ögon som långsamt byttes till en from förhoppning om något varaktigt. Och jag skulle skriva om min barndom och mina föräldrar som lyckats vända mycket till det bättre, trots belastningen som krig och upprepning från generation till generation för med sig. Och jag skulle skriva om att allt inte alls var bättre förr! Och jag skulle skriva att jag vill bygga vidare på det goda och att jag trots att jag inte lyckas bryta alla mönster vill bryta några och hålla kvar de goda.

Idag har jag lyssnat till bl.a. Susanna Alakoski. Hon är en av dem som har orden. Jag drar mig till minnes Svinalängorna som jag läste för typ ett år sedan. Och det konstiga är att mitt tydligaste minne handlar om hur huvudpersonen och grannflickan satt och åt morgonmål tillsammans efter att huvudpersonen fått fly fältet från fulla föräldrar och kaos, en natt. Dom sitter där och dricker O´boy och byter gladblickar...

Det var en tankeväckande och bra dag ! Om ni inte redan gjort det: Läs Svinalängorna!

Hon