Sommarbär och Mazzarella

Merete Mazzarellas "När vi spelade Afrikas stjärna - En bok om barnbarn", har inte legat på mitt nattduksbord mer än en natt. Den var mycket lättläst, eller låt oss säga fängslande. Känslan av osäkerhet, av att någon (i detta fall svärdottern) gör en till någon man inte vill vara är beskriven på ett sätt som griper tag. Jag läser och nickar. Nästan hela tiden nickar jag fast jag är yngre än Mazzarella och har egna barn i hennes barnbarns ålder. Men jag nickar inte enbart för att jag förstår Mazzarella. I svärdotterns frustrerade samtal till svärmodern kan jag känna djup gemenskap med just svärdottern. Hennes sorg blir min, fast det nog knappast är meningen. Och jag får ett behov att förmedla. Ja, jag vet att det inte behövs några förmedlare i detta fall, men tanken på att det borde vara lika möjligt att gå i svärmor-svärdotter-terapi som det är att gå i parterapi, slår mig. Jag får en känsla av att det kunde fungera i en del fall.

Sedan älskar också jag Ekenäs! Men på ett typiskt sommargäst vis. Ett sätt som nog inte är riktigt på riktigt enligt de fastbosatta. Ett sätt som påminner om att slicka grädden från kakan, att njuta av barnbarnen och sedan lämna över dem till föräldrarna när ungarna blir trötta. Ett sätt som kanske inte är fullt accepterat, men fullt på riktigt i alla fall.

Det enda jag tyckte var tråkigt i Mazzarellas bok var den övertro på akademisk bildning den genomsyrade. Tron på att man skulle vara en bättre förälder med hjälp av sina akademiska rötter får mig att se rött. Rött som i Arbetare, rött som i Proletär! Nej det är inte den akademiska traditionen som gör en till en god mor och en god far, det är jag djupt övertygad om. Den egenskapen ligger någon helt annan stans. Föräldrabildningen har våra föräldrar och kanske också mor- och farföräldrar, givit oss i sina blickar, i sitt sätt att bemöta oss, i sitt sätt att bära oss och vagga oss, när vi var små. Den har vi fått av dem då de trodde på oss! Den kunskapen är tyvärr (?) inte bunden till akademiska titlar och vitsord, den är så mycket djupare.

Sommarbär i annat än bokform har det också varit. Frukost på terrassen med fattiga riddare och blåbär. Det är det bästa! Det icke pinfärska formbrödet vänder vi först i ägg och mjölkblandning. Sedan steker vi på båda sidor och vänder i kanel och socker. Blåbär och kanel – har ni tänkt på hur gott det är ihop?

Hon

Bloggpaus med förhinder

Inte smida för snabbt då järnet är varmt. Det får vi lära oss varje dag.
Bloggpausen tog en ände med förskräckelse, här är vi ånyo, sopporna demonstrerar sitt beroende av att skriva inlägg och berätta om vår lilla vardag.
Det har jobbats litet i husets (inte stugans) grund i dag, vilket var en gastkramande upplevelse, emedan grunden inte är så hög, ca 30 cm, där det är som lägst. Men är man slank och behändig ålar man in sig där utan problem. Är man byggd som Han är det värre, mångfalt värre...
Nåväl, välförrättat värv kräver sin belöning.

Eftersom det bland kommentarerna på ett inlägg litet längre ner förs fram att man i Sverige just inte använder ordet ”skumvin”, beslöt vi att i afton dricka just det. För att stimulera diskussionen har vi dessutom gjort en kir royal, men inte med svartvinbärslikör utan med hjortronlikör. Detta kan varmt rekommenderas. Rekommenderar det framför allt för kommentatoren CK, vars man ju härstammar från nordligare breddgrader, där hjortronen växer så det faktiskt lär knaka.

Skumvinet är Rigas från Lettland och likören förstås Lignell&Piispanen, finländsk produkt.

Lev väl, lev som folk!

Hon&Han

Sommar utan dator

Nu tar vi paus. Senast i augusti återvänder vi.

Vad sommaren för med sig får vi se. Simskola för yngsta dottern blir det, och seglatser och läger för de äldre. Vi vuxna jobbar vidare med vår stuga och våra liv. Lappar och bygger på. Denna sommar tycks varvas av sorg och glädje om vart annat. Hoppas glädjen vinner till slut.

Hon