Merete Mazzarellas "När vi spelade Afrikas stjärna - En bok om barnbarn", har inte legat på mitt nattduksbord mer än en natt. Den var mycket lättläst, eller låt oss säga fängslande. Känslan av osäkerhet, av att någon (i detta fall svärdottern) gör en till någon man inte vill vara är beskriven på ett sätt som griper tag. Jag läser och nickar. Nästan hela tiden nickar jag fast jag är yngre än Mazzarella och har egna barn i hennes barnbarns ålder. Men jag nickar inte enbart för att jag förstår Mazzarella. I svärdotterns frustrerade samtal till svärmodern kan jag känna djup gemenskap med just svärdottern. Hennes sorg blir min, fast det nog knappast är meningen. Och jag får ett behov att förmedla. Ja, jag vet att det inte behövs några förmedlare i detta fall, men tanken på att det borde vara lika möjligt att gå i svärmor-svärdotter-terapi som det är att gå i parterapi, slår mig. Jag får en känsla av att det kunde fungera i en del fall.
Sedan älskar också jag Ekenäs! Men på ett typiskt sommargäst vis. Ett sätt som nog inte är riktigt på riktigt enligt de fastbosatta. Ett sätt som påminner om att slicka grädden från kakan, att njuta av barnbarnen och sedan lämna över dem till föräldrarna när ungarna blir trötta. Ett sätt som kanske inte är fullt accepterat, men fullt på riktigt i alla fall.
Det enda jag tyckte var tråkigt i Mazzarellas bok var den övertro på akademisk bildning den genomsyrade. Tron på att man skulle vara en bättre förälder med hjälp av sina akademiska rötter får mig att se rött. Rött som i Arbetare, rött som i Proletär! Nej det är inte den akademiska traditionen som gör en till en god mor och en god far, det är jag djupt övertygad om. Den egenskapen ligger någon helt annan stans. Föräldrabildningen har våra föräldrar och kanske också mor- och farföräldrar, givit oss i sina blickar, i sitt sätt att bemöta oss, i sitt sätt att bära oss och vagga oss, när vi var små. Den har vi fått av dem då de trodde på oss! Den kunskapen är tyvärr (?) inte bunden till akademiska titlar och vitsord, den är så mycket djupare.
Sommarbär i annat än bokform har det också varit. Frukost på terrassen med fattiga riddare och blåbär. Det är det bästa! Det icke pinfärska formbrödet vänder vi först i ägg och mjölkblandning. Sedan steker vi på båda sidor och vänder i kanel och socker. Blåbär och kanel – har ni tänkt på hur gott det är ihop?
Hon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar