Såhär kan en bild förmedla stillhet och tystnad. En svartvit tystnad i en svartvit värld.
En tystnad som är öronbedövande mjuk och som snart ställer krav på ljud, oljud och skrik. På liv, äntligen.
Snön är så stor och så tung att granar och grenar böjer sig fram och åt sidorna. Ingen vindpust på flera veckor som skakat av dem snön, så de står bugande och täckande och hindrande, tills Någon far fram och stöter till dem så att snön faller. Då reser de sig tacksamt igen och säger "Ha tålamod, det här går om, det har det alltid gjort. Snart ses vi på riktigt."
Husen är fastfrusna och ointagliga. De väntar också.
Sen när man får nog av skönheten och den lömska stelheten i allt går det att åka hem. I bilen är det Jim Pembrokes och Jukka Ormas cd direkt. Det är obönhörligt, livet segrar, livet väntar ändå! Hemma finns värmen och njutningen.
Och sushin.
Han
