Ett brinnande vinskåp

För 11 år sedan, i samband med tillbygget och flytten till detta hus gjorde vi oss av med vinskåpet för att ha råd att mura spisen. Det har vi inte ångrat. Vinskåpet hade dessutom tappat lite av sin finess efter att det under några händelserika år haft som huvudsaklig funktion att utgöra förvaringsplats för modersmjölksersättningstetror och senare vällingdito.

Nu sitter han i soffan, tittar på brasan och kommer ihåg. Nostalgiskt minns han både hur vinskåpet såg ut, kändes och doftade (hyllorna var av rosenträ). Han minns hur han öppnade det och möttes av vällingburksstaplar, men också hur det var då vinskåpet faktiskt, under några eleganta år, fick vara just vinskåp. Själv minns jag mest den gången jag hade bjudit hem några vänner på tjejafton. Intet ont anande gick jag för att hämta en flaska gott vin till snacksen och döm om min förvåning när skåpet inte gick att öppna. Dörren måste ha hakat upp sig, ropade jag. Jag fick hjälp och "paff" gick dörren upp. Låset strittade så det bara ven om det. Han, samma Han som skriver inlägg på denna blogg, hade omsorgsfullt låst Vårt vinskåp och förmodligen tagit nyckeln med sig, då han gick hemifrån. Så var det med det låset. I och för sig var det mera praktiskt olåst med tanke på all modersmjölksersättning och nattvälling som senare kom att bli skåpets öde. Och vinet vi drack till snacksen var säkert riktigt gott. Minns inte längre...

Stillebenet på bilden ovan brukar stå på spiselkransen. Hästljustakarna härstammar från Dalarna, ljusstaken i mitten en gåva av svärfar och de små flasktavlorna en gammal produkt av mig själv.
Hon