Gud ser mig inte

I hela mitt liv har jag anat att Gud inte finns. I hela min barndom, liksom i mitt vuxna liv har jag det oaktat ropat ut min ångest och min längtan till Henne. Eller Honom. Gudarnas skepnad har växlat under åren, men alltid har de funnits där som en hägring. Ibland visar Dom sig, som en kall hand kring ditt hjärta, som ett oförklarligt, omänskligt händelseförlopp i den lugna vardagen, som en påminnelse om att allt inte är trygghet. Ibland får Dom en att tro att Dom representerar godhet, kärlek och allmakt. Ofta får Dom en att misstro.

Meningen med dessa obesvarade (eller är de rent av besvarade ibland?) rop i mörkret, då? Jag ser det som en sorts ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet och mot mig själv. Ett biktande, en bekännelse som ibland full av vånda, ibland med lätta andetag, ibland viskande, ibland skrikande, ibland skrattande får mig att känna att jag inte är allsmäktig. Jag är bara en liten skit, en våg som slås mot klipporna och Livet är mig övermäktigt. Det är det Hon behövs till, Guden. Att hjälpa mig att se min hjälplöshet. Att hjälpa mig att se skönheten i svagheten, både i min och andras.

Hon