Veckan som gått har varit fragmentarisk och splittrad. Hundra saker som man inte hinner göra bra. För min del fortsätter arbetsveckan ännu i morgon.
Veckans löpsedlar här i Finland har visat bilder på den lilla Englaflickan och mördaren. Och hjärtat blir kallt och strupen snör ihop sig. Rädslan sitter i magen ända tills alla barnen är hemma om kvällarna. Igår kom 15-åringen hem från fotbollsträningen senare än vanligt, då hon ledde cykeln för att hålla sällskap åt promenerande kompis. Telefonen hade hon glömt hemma. Jag fick uppbringa all min viljestyrka för att inte visa vidden av min oro när hon väl dök upp...
Det finns mycket att skrämmas av.
När Han kommer hem från jobbet idag, gör han det för att inte återvända dit på ett år. Alterneringsledighet heter det. Modigt, oekonomiskt och förhoppningsvis en investering för och i Livet! Det blir gröt och ärtsoppa, men en pappa som är hemma och har tid. Det blir inga södernresor och dyra viner, men en make som bakar bröd och odlar örter. Det blir kanske inte så många fester och gäster men förhoppningsvis mycket familjeliv och tiiiid. Tid för livet!
Hon
2 kommentarer:
Att stanna upp och ta den tiden är något som inte alla vågar. Gratulerar till det beslutet. Det är säkert värt det!
Angående den där rädslan så är det ju nog så hemskt att man ska behöva känna så... Sån onödig ondska det finns i vår värld...
Tack! Jag ser verkligen fram emot att få städa, tvätta byke, sköta disken, laga mat och vara med barnen och ha fokus på familjen...
Han
Skicka en kommentar