Amarone, Amarone!

När man har bråda tider händer det att mycket går riktigt på tok.
Det här veckoslutet har jag gjort många saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
Bland annat har jag på grund av en resa till Sverige inte tänkt på att införskaffa vin till veckoslutet. Arrrggh!
Det går ju inte att sitta en söndagsafton utan att sippa på litet vin, så det blev till att utföra en räd mot vinlagret.
För en vinvän är lagret heligt, inget man tafsar på i onödan. Varje butelj känns som en god vän, som man känt både länge och väl. Man tittar ibland och hälsar på. Räknar, går igenom och drar sig till minnes.
I kväll blev det dock så att vi knäckte en flaska Amarone som legat där i skymundan och väntat på att få tjäna oss nångång till en god middag. Duva med kantarellstuvning och tranbärsgelé var tanken.
Nu blev det en ostkant modell äldre, vilket i detta sammanhang dessvärre inte betyder vällagrad...
Så kan det gå.
Amarone är dock alltid Amarone.
Det kändes ändå bittert, bittert...
Amarone della Valpolicella 2003, Palazzo dei Signori.
Vinet var mörkt, intensivt och doftade starkt och robust av varma skogsbär. Smaken kanske inte så stor som de övriga intrycken gav vid handen, men mycket stark och söt och med en eftersmak som var både lång och eldig.
Men, hallå! Till en skärva frukostost från K-butiken.
Suck!
Fru Kostost...

Han