De tomma stolarna

I äkta gestaltterapeutisk anda visar vi idag upp våra gamla, tomma stolar, från 1700-talet (tror vi). Vem har suttit på dem i tiderna? Förfädernas förfäder och deras gäster. Vad vill vi säga till dem? Allt möjligt eller ingenting?

Kanske det skulle räcka med att iaktta dem eller borde man sitta med vid bordet? Lyssna och lära. Se och förundras. Och suckande lämna dem åt sitt öde. Kanske lite mer insiktsfulla skulle vi förstå hur historien upprepar sig, från generation till generation. Släkten kanske faktiskt följer släktens gång. På gott och ont.

Men det är ju aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom, har vi fått höra. Så oberoende av hur farmorsmormor och morfarsfarfar levde och lärde, kan man med ödmjuk insikt om vad som varit glädjas eller förfäras över deras öde och sedan välja sin egen riktining. Eller kan man?

Hon

P.s. I morgon kommer ölfestivalsanekdoter i stora glada klunkar...