Vinden är kall idag. Alla shortsklädda människor från veckoslutet är som bortblåsta. I stället rör sig en massa framåtlutande vindtygsjackor med grimaserande ansikten, på stan. Skönt var det att komma hem, för hos oss är det alltid lugnt och här lyser alltid solen! (Nooot, skulle förmodligen 15-årig dotter tillägga...)
På gården kunde vi sitta i lä och läsa medan yngsta dottern lekte med sina Schleich-djur på terassen. Dessa välgjorda smådjur som är sköna att hålla i och vackra att beskåda. Tyvärr har många leksaksbutiker av idag slutat sälja dem och har istället ersatt dem med billigare, men betydligt mindre välgjorda kopior.
Detta med äkta kontra oäkta djur får mig dessutom osökt att tänka på skolklasserna som utsattes för pedagogiskt samarbete. Perspektiven kan ibland vara så olika att det är svårt att nå fram. Det handlade om en skolklass som hade en annan skolklass som ”vän-klass”. Meningen var att åsiktsbyte och diskussion skulle föreligga mellan eleverna i Helsingfors och Lappland. Videokonferenser, e-postlistor och chat stod på schemat. Biologilärarna var involverade. Man skulle jämföra djuren i söder och norr. De lapska barnen berättade om renar, hundar och djuren på sina gårdar. Helsingforsklassen hade inte så mycket att komma med, förrän en tog till orda. ”Onhan meillä toi saatanan betoniporsas” (Vi har ju den satans betonggrisen). Vet inte hur samarbetet fortsatte.
Hon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar