Tarjoiluehdotus

När golvläggningen nått det stadium då kolorerat oljevax strykes ut över golvytan och golvet därför inte får beträdas på ett halvt dygn är det bäst att dra till landet.

Lättjefullt nog serverades där halv(kanske rentav hel-)fabrikat bland annat i form av laxbullar.

För att ha något roligt kan man då fotografera skojigheter.

Den förpackning som bullarna låg radade i var för övrigt ett ypperligt exempel på hur omtänksamma fabrikörerna ofta är i dylika sammanhang.

Aldrig missar de ett tillfälle att erbjuda oss lättnad och muntration genom att ge tips om hur deras produkter kan serveras.

Detta kallas Serveringsförslag, på finska Tarjoiluehdotus. Texten brukar stå med minimala bokstäver på bilden av produkten.

Men man ska inte vara nybörjare i köket för att tillgodogöra sig dessa förslag. Det rör sig ofta om avancerad kokkonst i den högre skolan.

Denna gång som nu följer.

Tillverkaren av vår delikatess föreslog att man skulle piffa upp laxbullarna med en aptitretande kvist persilja vid serveringen.

Nonchalant applicerad på toppen av en hög bullar.

Denna gång kunde dessvärre inte Serveringsförslaget hörsammas.

Han

"Hänt i veckan" eller "Det blir bara värre"

Ute viner stormen och inne är det kaos. Veckan som gått har varit händelserik. Golv och väggar har söndrats. Och nytt har donats.


Tolv paket 28mm plankor av furu. Det betyder drygt 181 m planka för vårt lilla kök! Ja, nå det räckte ju faktiskt också till den minimala hallen. Golvet skall så fort vi hinner behandlas med Osmo Color nyans "björk".

Under golvet var allt underbart torrt och fint. I gamla hus vet man aldrig riktigt vad man har att vänta, men här var det gammal fin torv med över 70 år på nacken.


För att inte behöva bära bort spis, diskmaskin och kylskåp lades golvet i etapper.

Köket flyttar in i vardagsrummet för några dagar.

Kakel och diskbänk får stå kvar en tid ännu. Men den lilla fula söndriga kakelplattan skulle bort och vips hade vi en betydligt större söndrighet! Vad gör vi nu? Gipsskivor är ett gissel som inte borde drabba människor.

Hon & Han

Tio kilo murbruk lättare

Ms Garbo ber oss att inte riva vedspisen, så vi låter bli. Vi lappar och murar i stället. Men först blåste vi ur allt söndervittrat murbruk och tegel.


Personligen skulle jag vilja putsa hela spisen vit, men det har vi inte råd med då vi själva är så tafatta och okunniga. Då skulle jag i alla fall vilja måla plåten vit, men den enda färg (värmebeständig silikonfärg) som håller är svart, säger de som vet. Finns det någon där ute som har något bättre tips?

Hon

Riktigt fult

Får jag presentera något riktigt, riktigt fult! Vårt kök!

Den gamla köksspisen med potential, men med föga vackert yttre... Det är många år sedan vi stekte plättar och tillredde mustiga höstsoppor på den.

Golvet som är så slitet så man egentligen inte borde visa dylika bilder för allmänheten. Kan väl förorsaka obehagskänslor hos läsarna, eller nåt. Fast ibland kanske det är befriande att se andra människors osmakligheter och fula hem. Ens eget blir plötsligt vackert.

Och kaklen som sett sina bättre dagar för mycket länge sedan...

Trevligt är dock att jag om en vecka förhoppningsvis kan visa några "efter" bilder. I morgon kommer Timo, vår räddare i mången praktisk nöd. Han skall fixa åtminstone golvet.

Hon

Fan också!

Nu skall jag gå upp och natta yngsta barnet. De två andra sitter i soffan och pustar ut. Veckan har krävt sitt, både människoliv och minskad tro på livets bärkraft. Idag kom hotbilderna närmare än någonsin, då skolan som drabbades av hoten var ”vår egen”. En Hon som jag blir handlingsförlamad och trött av sådant. Jag är för indragen i världen av ungdomar och deras rädslor, både hemma och på jobbet...

Frid och fred!
Hon

En doft av malt

Tack min skapare, det gick att få tag på memma- och brödmalt! Högt uppe på en hylla tillsammans med obskyra mjölsorter för allergiker och socker för diabetiker samt sackarin, grädde i pulverform och sånt, stod några påsar rågmalt. Litet blygt och tillbakadraget stod de där, ni vet hur maltpåsarna ser ut när man till slut hittar dem.
Till verket sedan alltså!

Efter en tid var vi i det här skedet. Den första jäsningen hade ägt rum och de små extra ingredienserna hade tillsatts. Det ser ju förfärligt gott ut, inte sant?

Efter detta skulle det tas ut fyra limpor av degen som fick jäsa under duk en stund. Sen in i ugnen och ut kom dessa:

Mer än så här var det faktiskt inte.
Det gick bra och smaken fick mig att tänka ost, såväl frukostost som ädlare sorter. Och leverpastej. Rejäl leverpastej, inga krusiduller. Men inget vin till detta bröd, det är helt klart!!
Den som dricker vin till detta bröd har helt enkelt ingen skam i kroppen!

Så. Hon är ute och flyger och far just nu. Hon inväntas om ett par timmar. Hoppas hon kan njuta av brödet då.

Finns det eventuellt intresse för recept på detta bröd?

Han

Litervis!

Vi har massor!
En timme i svampskogen på söndagen gav verkligen utdelning. Vi (eller just nu bara Han) putsar och rensar och steker. Sedan skall vi frysa in. Men inte alls allt. En del skall bli till denna lite syrliga favoritsoppa:

Judisk kantarellsoppa
(ur Svampälskarens kokbok av E.Wrange)

1 liter rensade och i bitar skurna kantareller
1,5 literhönsbuljong
4 finhackade schalottenlökar
persilja, timjan, lagerblad i bukett
salt
3 msk smör
3 msk mjöl
1 burk creme fraiche
pressad citron

Låt lök och kantareller fräsa i smöret tills löken blivit genomskinlig. Salta.
Pudra över mjölet, rör om och späd med buljongen. Tillsätt kryddbuketten och låt koka ca. 20 minuter på svag värme.
Ta upp kryddbuketten, smaka av och vispa sedan i creme fraiche och lite(!) pressad citron. Börja med en liten matsked och tillsätt mera efter smak och tycke.

Gott bröd till och kvällen är räddad!

Hon

Svinalängorna, läs den gärna!

Jag avundas alla er som har orden som uttrycker tanken. Min tanke stannar så ofta på insidan då orden tar slut. Om jag kunde skriva på riktigt skulle jag skriva om oron för de snart 16-åriga barnen som håller på att bli stora. Skräcken som tar tag i mig när jag inser att jag inte längre kan skydda dem för livet. Tårarna som bränner när jag tror att jag inte varit den ”tillräckligt goda modern” och att de kommer att betala priset för mina tillkortakommanden ännu när de fyller 75. Jag skulle skriva om längtan och rädsla, om glädje och sorg. Och jag skulle skriva om VREDE på ett begripligt sätt. Och svek.

Jag skulle skriva om den förbannade alkoholpolitiken som möjliggör att massor av människor super och förstör både för sig själv och sina familjer. Jag skulle skriva om barn som far illa utan att någon ser deras nöd. Och jag skulle skriva om vikten av att våga se, lyssna och handla. Jag skulle skriva att vårdpersonalen har löner som är helt åt helvete för små och om den dolda rasismen som frodas i de finländska vardagsrummen. Jag skulle skriva att mitt liv inte alls blivit som jag trodde och att mycket blev betydligt mer komplicerat än det borde, men att en del blivit bättre än jag vågat hoppas. Jag skulle berätta om glädjen då jag fick hålla min yngsta dotter för första gången och om all kärlek och längtan som fanns i det famntaget. Jag skulle skriva om misstron och rädslan i hennes ögon som långsamt byttes till en from förhoppning om något varaktigt. Och jag skulle skriva om min barndom och mina föräldrar som lyckats vända mycket till det bättre, trots belastningen som krig och upprepning från generation till generation för med sig. Och jag skulle skriva om att allt inte alls var bättre förr! Och jag skulle skriva att jag vill bygga vidare på det goda och att jag trots att jag inte lyckas bryta alla mönster vill bryta några och hålla kvar de goda.

Idag har jag lyssnat till bl.a. Susanna Alakoski. Hon är en av dem som har orden. Jag drar mig till minnes Svinalängorna som jag läste för typ ett år sedan. Och det konstiga är att mitt tydligaste minne handlar om hur huvudpersonen och grannflickan satt och åt morgonmål tillsammans efter att huvudpersonen fått fly fältet från fulla föräldrar och kaos, en natt. Dom sitter där och dricker O´boy och byter gladblickar...

Det var en tankeväckande och bra dag ! Om ni inte redan gjort det: Läs Svinalängorna!

Hon

Äppelskörd

Äppelblom har blivit till äppel har blivit till kaka och gryta.

Hösten är obönhörligt här. Hans alterneringsledighet tar sig uttryck i läckerheter. I går kväll, lyckligt nerflugen från Vasa, möttes jag av dofter som närde lyckliga barndomsminnen. Garibaldigryta! Kommer någon ihåg den? Äppel och lök stekta i en ganska stark curryblandning, malet kött och ris. Länge uppgav jag den som min favoriträtt i alla "mina vänner" böcker som klasskamraterna lät mig fylla i.

En annan dag när jag kom hem var det traditionell Tarte Tatin. Mmmmm...

Om mat vore enda vägen till lycka skulle vi sväva på rosa moln såhär i skördetider!

Hon

Älginlägg

Vi spelade nåt racketspel, yngsta dottern och jag. Vi hade gått upp längs vägen för att spela på det flata berget, där det dessutom sällan blåser. Vi slog några slag och sprang och hade oss. Mitt i allt såg jag hur en älg kom vandrande i bakgrunden. Hoppsan, sa jag, titta bakom dig. Hjälp, vad är det, utbrast dottern. Senare berättade hon att hon trodde det var en spindel. Alltså hon trodde inte att älgen var en spindel. Eller jo, hon trodde älgen var en spindel, men bara så länge hon inte såg den. Älgen.
Hur som helst. Älgtjuren, en fyrtaggare, (Hon, som kallades till platsen per telefon, sa att det är en fjolårskalv), lät sig beskådas och fotograferas.
I ett skede blev jag litet närgången med kameran. Älgen vände sig om och tittade mig i ögonen. Sedan gjorde han en häftig rörelse mot mig och... lade sig ner i mossan.
Kort därefter reste han sig emellertid och vandrade tungt och makligt vidare, mot bättre buskage.
Vi tackar för det inslaget. Alltid lika angenämt.
Och alltid detta med att på något sätt försöka förhålla sig till jakt och att döda djur. För att inte tala om att äta kött.

Han

Godissug

Folk har sina passioner, jag har mina. Till dem hör lösgodis. Jag klarar mig utmärkt utan kex och kakor, t.o.m. utan glass. Jag klarar mig också utan tobak, blodiga biffar och fräscha sallader med rucola, parmaskinka och parmesanost och utan öl och brännvin. Men utan lösgodis vill jag helst inte leva någon längre tid. Osunt? Javisst! Dags att se över sina vanor? Javisst!

Kanske.

Hon

Interiörer

Inget stugsittande denna helg. Kräftkalas igår i partytält med kulörta lyktor och infravärmare (tack för det!) höll oss hemma i "stan". Så länge det står augusti i almanackan är vi dock delvis, åtminstone i tanken, kvar i stuglivet.
I stället för att tänka på och fotografera allt det ogjorda, d.v.s avsaknaden av lister och fönstersmygar, ohuggen ved, högar av överblivet byggmaterial på gårdsplanen m.m., kan man ju se på det som faktiskt är gjort. Här alltså några halvnya bilder:

Våra råspontväggar är vi glada över! Byggar-Jens avrådde oss, han trodde inte att det skulle bli snyggt. Eftersom han var en ung man med god smak i övrigt, var vi nog lite oroliga men vågade insistera på att stickig, ojämn och hålig råspont nog är det vi vill ha i alla fall. Och tur var det! Däremot är vi glada över att vi lyssnade på Jens när det gällde mycket annat.

De gamla korgstolarna fick nytt liv med vit målarfärg.

Köket fungerar till belåtenhet, trots att lösningarna är de enklaste och billigaste tänkbara.

Dessa gamla flaskor har legat bortglömda under svärföräldrarnas stuga i åratal.

Hon

Inte bara samtalet gick av...

Tjänare!
Kära dagbok, idag hände en för rolig liten passage i familjen.
Sonen stod och pratade i sin telefon - en gammal sak som säkert hade bortåt ett halvt år på nacken. Hur som haver, han ville inte riktigt höra, linjen var dålig. Va sa du? Va? Kan du upprepa! Så lät det.
Jag ville hjälpa till och ställde mig i närheten för att ge några goda råd och talade om att ibland hörs det dåligt och att han lika gärna kunde bryta samtalet... Han var koncentrerad på sitt telefonsamtal och hörde mig inte. Va sa du? Sa han, den här gången till mig.
Bryt, upprepade jag.
Han såg på mig en kort stund, lät telefonen sjunka ner från örat, tog den i bägge händer o KRACK, så bröt han den. Telefonen. Mitt itu. Av.
Vad ger ni mig för den, va?

Han

PS
Ovanstående historia är dessvärre osann. Det skedde inte ens idag. I verkligheten hoppade sonen i allsköns ro på trampolinen med telefonen i fickan. Luren gled emellertid ur byxorna och han landade på den med följder som kan skådas på bilden ovan.
DS

Livet är ett arbetsläger eller två

Detta är bara en av högarna av ohuggen ved...

Hon

Dagens outfit

Det hände sig på följande vis.

Vi åkte ut till landet för att snickra, feja, riva och dona. Vi var klädda för utomhusliv i kläder som var allt annat än ömtåliga. Plaggen var väl använda, slitna, smutsiga, rivna, fula, gamla och sådant.

Sent på lördagen, då butikerna stängt och bastun var varm ringde min far och hade ett uppdrag. Vi skulle representera honom och min mor följande dag på ett sjuttioårskalas i staden där vår stuga ligger.

Hoppsansa! Sommarfest och bara arbetskläder att tillgå. Nå, jag hade faktiskt nån skjorta hängande nånstans. Men Hon och äldre dottern var missbelåtna över utebliven garderob. Söndagen kom och butikerna var fortfarande stängda i stan.

Vad gör man då?

Jo, man uppsöker den äldre generationens stuga och rotar i deras garderob ett tag och går igenom år efter år. Decennier avlöser varandra, minnen ligger ihopvikta på hög, skrynliga av tidens tand och sommarmodets obarmhärtiga växlingar. Hon hittade en kjol av inhemskt välrenommerat märke. Men den var för stor, för felaktig, för...

Inte alls, sa dottern. Dra upp den ända till armhålorna och fäst den där med ett skärp över bringan. Hon gjorde lika själv med en annan kjol i samma kategori.

Någon timme senare dök de upp på vår terass, festklädda, rustade till tänderna för party, mor och dotter.

Jag är så stolt över dem. Mina flickor. Vackra, söta, kreativa. Min idérikedom inskränkte sig till att iklä mig min fars kavaj, som varken var bortglömd eller svår att finna.

Så min mor och min far kom inte på kalas. Men det gjorde deras kläder.

Han

Kräftor

I morgon blir det kräftkalas. Vi skall äta inhemska kräftor så klart, inhemskt kinesiska. ;) En av oss som simmar i soppan har sina rötter där.
Ny lag med Husisreceptet lär det bli. Mörkt öl (Staropramen), dill, socker, salt och vatten i lämpliga doser, tror jag receptet löd. Oj, oj vad gott och trevligt.

Hon

Vardagen tar vid

Så svepte sommaren förbi. Den längsta och den kortaste jag upplevt. I takt med regnet och de kalla nätterna och den ena fjuttiga solveckan i slutet av juli, fördunklades minnet och e-postens inloggningskoder, arbetsprojektens deadlines och livets existentiella ångest föll i glömska. Åtminstone nästan.

Stugan har givit oss både vila och arbete. Träd har fällts, ved har huggits, lister har spikats, räcken har målats och böcker har lästs. Under de korta stunder av solgass har vi sjunkit ner i våra sopstolar (!) med en bok och låtit värmen och texten gå in i oss. Fyra stycken gedigna, vackra sopstolar direkt från sopavhämtningen på ön. Vilket fynd! Lite algbeklädda och grådaskiga var de, men efter en omgång med stålborsten och tallsåpan blev de rena och fina. Oljat dem har vi också gjort.

Hon

Sommarbär och Mazzarella

Merete Mazzarellas "När vi spelade Afrikas stjärna - En bok om barnbarn", har inte legat på mitt nattduksbord mer än en natt. Den var mycket lättläst, eller låt oss säga fängslande. Känslan av osäkerhet, av att någon (i detta fall svärdottern) gör en till någon man inte vill vara är beskriven på ett sätt som griper tag. Jag läser och nickar. Nästan hela tiden nickar jag fast jag är yngre än Mazzarella och har egna barn i hennes barnbarns ålder. Men jag nickar inte enbart för att jag förstår Mazzarella. I svärdotterns frustrerade samtal till svärmodern kan jag känna djup gemenskap med just svärdottern. Hennes sorg blir min, fast det nog knappast är meningen. Och jag får ett behov att förmedla. Ja, jag vet att det inte behövs några förmedlare i detta fall, men tanken på att det borde vara lika möjligt att gå i svärmor-svärdotter-terapi som det är att gå i parterapi, slår mig. Jag får en känsla av att det kunde fungera i en del fall.

Sedan älskar också jag Ekenäs! Men på ett typiskt sommargäst vis. Ett sätt som nog inte är riktigt på riktigt enligt de fastbosatta. Ett sätt som påminner om att slicka grädden från kakan, att njuta av barnbarnen och sedan lämna över dem till föräldrarna när ungarna blir trötta. Ett sätt som kanske inte är fullt accepterat, men fullt på riktigt i alla fall.

Det enda jag tyckte var tråkigt i Mazzarellas bok var den övertro på akademisk bildning den genomsyrade. Tron på att man skulle vara en bättre förälder med hjälp av sina akademiska rötter får mig att se rött. Rött som i Arbetare, rött som i Proletär! Nej det är inte den akademiska traditionen som gör en till en god mor och en god far, det är jag djupt övertygad om. Den egenskapen ligger någon helt annan stans. Föräldrabildningen har våra föräldrar och kanske också mor- och farföräldrar, givit oss i sina blickar, i sitt sätt att bemöta oss, i sitt sätt att bära oss och vagga oss, när vi var små. Den har vi fått av dem då de trodde på oss! Den kunskapen är tyvärr (?) inte bunden till akademiska titlar och vitsord, den är så mycket djupare.

Sommarbär i annat än bokform har det också varit. Frukost på terrassen med fattiga riddare och blåbär. Det är det bästa! Det icke pinfärska formbrödet vänder vi först i ägg och mjölkblandning. Sedan steker vi på båda sidor och vänder i kanel och socker. Blåbär och kanel – har ni tänkt på hur gott det är ihop?

Hon

Bloggpaus med förhinder

Inte smida för snabbt då järnet är varmt. Det får vi lära oss varje dag.
Bloggpausen tog en ände med förskräckelse, här är vi ånyo, sopporna demonstrerar sitt beroende av att skriva inlägg och berätta om vår lilla vardag.
Det har jobbats litet i husets (inte stugans) grund i dag, vilket var en gastkramande upplevelse, emedan grunden inte är så hög, ca 30 cm, där det är som lägst. Men är man slank och behändig ålar man in sig där utan problem. Är man byggd som Han är det värre, mångfalt värre...
Nåväl, välförrättat värv kräver sin belöning.

Eftersom det bland kommentarerna på ett inlägg litet längre ner förs fram att man i Sverige just inte använder ordet ”skumvin”, beslöt vi att i afton dricka just det. För att stimulera diskussionen har vi dessutom gjort en kir royal, men inte med svartvinbärslikör utan med hjortronlikör. Detta kan varmt rekommenderas. Rekommenderar det framför allt för kommentatoren CK, vars man ju härstammar från nordligare breddgrader, där hjortronen växer så det faktiskt lär knaka.

Skumvinet är Rigas från Lettland och likören förstås Lignell&Piispanen, finländsk produkt.

Lev väl, lev som folk!

Hon&Han

Sommar utan dator

Nu tar vi paus. Senast i augusti återvänder vi.

Vad sommaren för med sig får vi se. Simskola för yngsta dottern blir det, och seglatser och läger för de äldre. Vi vuxna jobbar vidare med vår stuga och våra liv. Lappar och bygger på. Denna sommar tycks varvas av sorg och glädje om vart annat. Hoppas glädjen vinner till slut.

Hon