torsdag 21 augusti 2008

Livet är ett arbetsläger eller två

Detta är bara en av högarna av ohuggen ved...

Hon

Upplagd av soppor ur ett äktenskap kl. 23:14
Etiketter: ,

3 kommentarer:

Kamomilla sa...

Ser ut som hos oss... Plus ett obyggt garage och ett halvfärdigt lusthus. Tala om arbetsläger... :D

22 augusti 2008 kl. 20:25
Mollalena sa...

Kul och speciellt kul för mig, att du tog upp detta ämne just 21/8. I förrgår hade vi ett samtal i bilen, Maken och jag. Om just det faktum att vårt liv ALLTID bestått av minst två arbetsläger, utöver drygt 20 år av "fritt" jobb som egentligen kräver 14 timmars arbetsdagar, minst. Jag förde fram ett önskemål om att vi skulle ta oss "outside the box"-es (höhö) och börja planera på allvar för ett liv där det enda underhåll man behöver hålla på med allra största delen av tiden, är städning - vanlig veckostädning - plus upprätthållande av en betryggande hög ved, så att man bara behöver hugga när andan faller på eller en eller annan tanke måste jagas ur skallen. Och att livet i övrigt måste innehålla ymnigt med umgänge med vänner och både teater, opera, film och annan kultur på ett mycket mera regelbundet och aktivt vis än, ja inte vet jag, på hur länge som helst i vårt fall. Just denna morgon målar Maken vår trapphall med vit limfärg och sedan, när elen där är färdgidragen, om ett par veckor, ska pärlspontpanelen börja målas första varvet med ljust grå linoljefärg. Och inom kort ska trappan skrapas och målas. (BTW så var den tunna färgen vi drog på vårt slipade plankgolv inte alls romantisk och äkta, kom ja gpå idag, utan bara vanlig, väldigt mycket utspädd, alkydoljegolvfärg, ska försöka få in en bild på min blogg snart).
Jag ska snart stänga datorn och börja plocka ur sonens rum för att få plats att måla och lägga nytt golv där i väntan på nästa varv i trapphallen. När det är gjort är det bl.a. "en dörr i veckan" som gäller. Vi har hopat och rott i två år och nu kommit fram till att dörrarnas grå färg alltså flyttats till den nya pärlsponten och dörrar och fönsterkarmar ska bli antikvita i hela huset, liksom sannolikt trappan. Och så håller det på.. .och på...och på...
I Stockholm har vi en caffe-latte-färgad vägg som var det enda i färgväg som inte föll mig på läppen, så den väntar på mig och penseln och sist vi var där började tanken på att lägga nytt golv i köket där, vakna. Det finns bara en sanning. Alla galningar är svagsinta - och jag är själv likadan. Men medan jag packar sonens liv i kartonger ska jag banne mig lyssna på La Boheme eller ifall jag vill att han ska hjälpa mig (vilket jag borde men drar mig för, eftersom det går långsammare då) sätter jag på Carmina Burana.
Hoppas ni är i stugan nu och har det underbart!

23 augusti 2008 kl. 12:31
soppor ur ett äktenskap sa...

En liten tröst att andra tycks ha det lika!

Hos mig växlar sinnet från iver över alla nya projekt i livet till en from förhoppning om att en dag kunna leva som kaffekokerska på något café, få vara ytligt social och aldrig behöva tänka djupa tankar. Detta egentligen som ett uttryck för en önskan om att finna en livsstil där stress och oro aldrig griper tag om en, utan sinnesfriden är total. Nåja, så blir det nog aldrig och tur är väl det också.

Mollalena: dina inredningsplaner och projekt låter vackra och estetiska och rogivande. Åtminstone tanken på de färdiga ytorna!

Hon

23 augusti 2008 kl. 17:20

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)