Strömmingsklassiker

Ibland blir man innerligen trött på lammfilé med mangochutney eller fikon med lagerblad eller krämig risotto med tryffel eller scampi i pernod. Och man blir trött på Amarone, Brunello, Beringer Private Reserve 1983, man blir fantamme till och med trött på Chateau dÝquem med gåslever. För att inte tala om vad man blir på Westvleteren. Trött blir man.

Då går tankarna till det grundläggande, det enkla och det klara. Man tänker strömming, man tänker dill och man tänker potatis.

Förmodligen är det sommaren som gör att det blir så här ibland.

Sagt och gjort. Vi lagade strömmingsbiffar på äkta finländskt vis i afton. Vi lagade potatismos med äkta smör... Nej, stopp, säg det inte...Nej... Okej, okej, det var IKEA:s djupfrysta potatisflingor som blev mos... Argh. Förlåt alla matgudar, förlåt.

Nåväl. Strömmingsbiffar är lätt att tillreda. Här kommer anvisningarna hämtade ur Anna-Maija Tanttus (vid det här laget) klassiska strömmingskokbok:

1 kg strömmingsfiléer

Ett knippe dill som finhackas (och gräslök på samma sätt)

salt och vitpeppar efter behag

Panering:

2 dl rågmjöl

2 tsk salt

Ingredienserna till paneringen rörs ihop på en djup tallrik.

Lägg upp filéerna med skinnet neråt parvis bredvid varandra på en ugnsplåt med bakpapper. Se till att de filéer som blidar par är ungefär lika stora. Salta och peppra lätt. Ta en nypa dill på en av filéerna. Lägg på den andra med skinnsidan uppåt. Gör så här med alla filépar. Ha ner biffarna i paneringen på bägge sidor. Lägg upp dem tillbaka på ugnsplåten och lägg på en liten klick riktigt smör.

Stek dem i mitten av ugnen, 250 grader, ca tio minuter.

Så här enkelt är det.

För den som tycker att strömming mest är som en nåldyna rekommenderas knäckebröd till, då försvinner benen.

Han

Par i ess

Nu har det varit varmt några dagar och det är trevligt!

Hurdana bänkar har ni i er trädgård? Jag har denna! Fick den i födelsedagsgåva för några år sedan. Den är visst inhandlad i den lilla butiken Nyter i Ekenäs. Svårplacerad,svårsutten, svårburen men svårslagen. Varje år samma fråga: Var skall vi ställa bänken? Det blir olika platser varje vecka och nu funderar vi på att låta humlerankorna växa in i soffan, så någon skulle ta plats i den. Vi får väl se hur det blir...

Hon

Hantverkare? Not!

Hallå!

Idag ska jag åka iväg till landet för ett par dagar med en kompis som ska vara mig behjälplig i en del byggnadsangelägenheter. Själv har jag mer eller mindre tummen mitt i... vad brukar man säga?...handen...när det gäller sånt. Därför var det en så stor njutning att se honom i går vid införskaffningsrundan bland butikerna. I tankarna gick han igenom hur rören skall dras och vilka delar och tillbehör som kan behövas. Precis som jag gör då det gäller matlagning! Vi är båda mycket imponerande!!

Vi hoppas på god väderlek och gott före.

Vi hoppas också att huset i Ekenäs på bilden ovan, som länge erbjudits spekulanterna medelst en liten lapp i fönstret, går åt.

En lapp som denna gör att man tycker att de nog kunde få ha sin undervisning på finska i Övningsskolan i Vasa i alla fall.

Thomas Rosenberg skriver en kolumn i ämnet i dagens Hbl. Han är en klok funderare, han, Thomas.

Han

Tidsflykt

Femtonårig dotter har försett familjen med vackra vita ting som hon gjort i skolan. En ljuskrona, en väggljusstake och nu senast denna fina klocka, har hon hämtat hem från slöjdlektionerna. "Jag hatar slöjd" säger hon och så kommer hon hem nästa finhet. Det är inte alltid så lätt att som 40-nåntingåring sätta sig in i 15-årings känslovärld och tankeflykt. Min egen tankeflykt är däremot solklar...

Tiden ja. Om tio år, var är vi då? Bra fråga. Var vill jag vara om tio år? Ännu bättre fråga. Framtiden kommer och vi får lov att hänga med. HerreGud!

Hon

Sparrispinnar och Chokladstickor

Helgens mat har bestått av långsmalheter. Allt från sparris med hemgjord Hollandaisesås till goda chokladbollar på pinne att doppa i kaffet! De senare inte alls hemgjorda utan inhandlade på Arlanda i väntan på att komma hem för någon vecka sedan.
Men sparris ja! Denna underbara primör som är så god, så god. Hollandaisåsen vi åt till var ganska citronstark, vilket gjorde att det ställde vissa krav på vinet. Den Riesling vi hittade på Alko (Yalumba) passade faktiskt bra. Klarade av syrligheten och kändes fräsch och rätt. Måste försöka hinna med åtminstone en sparrismåltid till under säsongen i år!

Recept på Hollandaisesås (ursprungligen från boken "À la Nina"):

För ett mindre sällskap till sparris, vilket betyder en hyfsad klick per man för fyra:

2 äggulor
2-3 msk citronsaft
100 g smultet smör

Äggulorna och citronsaften vispas fluffiga på LÅG värme och får absolut inte koka! Ta kastrullen av plattan och vispa i det smälta smöret som tillförs i en smal jämn stråle. Ingredienserna bör ha samma temperatur för att såsen inte skall skära sig. En lyckad sås är tjock, luftig och glansig.
Servera den varm, ljummen eller kall till nykokt (al dente) sparris.
Vår favorit är den gröna.

För att få upp värmen i vårkylan kan man välja mellan brasa och/eller öl. Vi valde båda. Ölet som vi drack till bitar av 70 %-ig choklad från Ecuador (en av Liidelis plattor) heter Meantime Coffee (6%, 0,33 l, 2,92 euro, Alko). Ett brittiskt öl (som de kallar porter) som faktiskt innehåller kaffebönor, rättvisemärkta kaffebönor från Rwanda. Ölet är colafärgat och doftar nyrostad och -mald kaffeböna och smakar kaffe, choklad, aska och som avrundning en trevlig humlebeska. En flaska av detta öl motsvarar en kopp kaffe, skriver Alko på webben.

Så. Det har väl varit bra för oss? Gott och enkelt utan att på något sätt vara banalt.

Hoppas det varit lika bra för alla er som tittar in här på bloggen!

Hon

Han

Myki jobba!

Det är myki jobba för en långtradarchaffis, sa Bosse Grahn från Hangö, då han skulle iväg på kryssning till Sverige.
Det är också myki jobba här på hemmafronten. Huset skall vara skinande rent klockan 13 då jag ska hämta yngsta dottern vid skolan. Här gäller det att planera arbetet och inte lämna något åt slumpen. Husfar har knappt tid för en kaffepaus. För ser ni, om man råkar spilla litet kaffepulver vid sidan av kokaren är helvetet löst, då bannar man sig själv och får putsa rent en extra gång.
Det här känner ni igen va? Tro inte du är något. Det räcker inte med halvdant arbete, en liten runda med dammsugaren är ingenting värt - allt ska vara bra och fint.
Oj, oj, alla bloggis-opossums. Styrkekramar till er alla, det är så myki jobba för en alterneringsledig journalist.
Jag har inte ens tid att lägga upp (kan det heta så på riktigt) en bild till detta inlägg. Ni får föreställa er hur det ovanbeskrivna ser ut i verkligheten.

Han

Fyndat

Att reparera trasigheter både på det konkreta och själsliga planet kan vara bra att kunna. Senaste reparationsobjekt är fyra stolar som stod och ropade på oss på en soptipp. Dom skall få vit färg och lite lim. Kommer väl till pass som extrastolar när gäster kommer.

En annan gammal möbel som stått och sett trött ut är det lilla skåpet. Hade tagit en före- och en efterbild som jag sett att de stora flickorna gör på sina snofsiga inredningsbloggar. Min förebild är nu spårlöst försvunnen, så det blir bara en efterbild.

Ute regnar, haglar och snöar det om vartannat. Det är den 15 maj och jag fryser. "Kära sol vill du lysa, så att vi slipper att frysa", sjöng vi i skolan på det glada 70-talet. Nuförtiden ber man väl inte i skolan. Allra minst till solen. Det är nog därför det är så kallt...

Hon

En resa söderut

Den lokala musikern har ett bänd som heter Hemmalaget och som gett ut åtminstone två skivor. På en av dessa finns en låt som börjar med orden: "Det finns inget här i världen som en resa söderut, när jag passerat färjan släpper jag ett glädjetjut, och jag sjunger, jag sjunger Sommaröblues..."
Den resan söderut gör vi ofta, och vi sjunger också, allt som oftast. Med i kören för full hals bara. "Att sitta på Sommaröboden o kika på båtarna som går förbi, och ta en kaller då och då..." På klingande dialekt sjunger vi. Det slår både Perrelli och The Ark och Ragnar Hare. Med hästlängder!!
Färjan är en banangul bilfärja och vi befinner oss i den svenskaste av alla svenskbygder som finns i vårt land. Korsnäs får si sig...
Skyltningen är också perfekt. Till och med finskan är korrekt som ni kan se på bilden nedan. Klicka på bilden för detaljstudier eller om ni har överansträngda ögon.
Att vi matlagningsglada snart kanske kan servera smörolja som dressing är väl inte en helt långsökt önskan? Det låter åtminstone riktigt gott. Gös i smörolja med nypotatis. Pocherad sparris i smörolja.
Var smöroljan sen är på fyllning förtäljer inte den här historien. Men jag anar att det finns nån gubbe eller gumma nånstans i skärgården som vet det.
Dråpligt, på min ära.

Han

Morsdag 2

Det blev den bästa dagen på mycket länge. I dag, mors dag 2008. Min älskade är mor till våra barn och att få tillbringa hela dagen i deras sällskap var ingen annan förunnat än just mig, i dag. Att väderleken var tjänlig in i minsta detalj gjorde inte dagen sämre, bara varmare. Och svärmors besök på eftermiddagen gjorde det lämpligt att puffa upp en flaska skumvin av hyfsad kvalitet.

Världen står i blom. Äppelträden väntar på den outsägliga smärtan som deras längtan efter frukt tvingar dem att genomgå, då knopparna brister. Körsbärsblomningen har börjat, likaså för rödvinbären - fast blommorna ser trista ut i jämförelse med de andra...

Finge vi själva blomma som träden och buskarna vore vi väl lyckliga, stå i all vår prakt och bara stråla. Nu dväljs vi bakom vår vintergrå fasad och blir rödare och rödare för varje solinfattad dag...

Ack, vore inte vi också värda att känna smärtan av knoppar som brister och slår ut, slår till höger och med hjärtats klappande kraft också till vänster?

Kunde inte också vi få känna glädjen av att födas på nytt varje vår, bära nya frukter varje år?

Sänd snart svar så skall svar snart sändas.

Typ.

Han

Morsdag

I dag vaknade jag till doften av nybakt bulle. En liten stund senare tågade en glatt sjungande delegation in i sovrummet. Solen skiner och de flesta motgångar och bekymmer verkar plötsligt små i relation till lyckan av att vara mamma! Tack mina kära!

Hon

Vad kan ölet kosta?

Nørrebro Little Korkny Ale 2006 är ett säkert riktigt trevligt öl från ett ansett litet bryggeri i Danmark. Det är också det första ölet som Alko tar in som skal reserveras i förhand. Detta sker 1-15.5 och avhämtningen är en månad senare. ”Ingen” har alltså smakat på det ännu. Flaskan är den typiska för det bryggeriet, fin formgivning och 0,6 liters volym. Ölet är av typen Barley Wine med en alkoholhalt på hela 12 %.
Det finns bara ett litet aber.
Det kostar över 20 euro.
Per flaska.
Nøgne Ø Imperial Stout är ett annat trevligt öl.
Det kostar över 5 euro per flaska.
Det är kolsvart, med ett gulbrunt kortvarigt skum.
Tung doft av kemikalier, sirap, kaffe och choklad där sojasås dock dominerar.
Ölet ger en tjock känsla i munnen med smaker av humle, lakrits, salmiak och mörk, mörk choklad.
Avslutningen är torr med en mycket trivsam och lång humlebesk eftersmak. Allt som allt ett aldeles utmärkt öl till vilda grytor, men också till chokladtårta.

Jag vet inte vad jag ska tycka om en ölflaska som kostar över 20 euro...
Vad tycker ni?
Vad kan eller får en flaska öl kosta?
Kan den kosta 20 euro, kan den också kosta 30 euro eller 50. Får den göra det?
Men kan den kosta 7000 euro? Eller en miljon?

Vi rör oss längre och längre bort från ölets ursprungliga betydelse; att släcka törst och att kanske ge en viss berusning.
Vad vill vi ha av en flaska öl? Vill vi ha en produkt som andäktigt hälls upp i provningsglas och som betraktas med ömsinta blickar, från höger och vänster?

Är Nørrebro Little Korkny Ale 2006 fyra gånger bättre och godare än Nøgne Ø Imperial Stout?
Kan det vara det?

Tja, gå dit och säg sen.
Jag kommer inte att köpa en flaska öl för över 20 euro.
Jag köper fyra stycken för över 5 euro i stället.

Men var går min gräns?

Han

Vårvindar friska, leka och viska...

Vinden är kall idag. Alla shortsklädda människor från veckoslutet är som bortblåsta. I stället rör sig en massa framåtlutande vindtygsjackor med grimaserande ansikten, på stan. Skönt var det att komma hem, för hos oss är det alltid lugnt och här lyser alltid solen! (Nooot, skulle förmodligen 15-årig dotter tillägga...)

På gården kunde vi sitta i lä och läsa medan yngsta dottern lekte med sina Schleich-djur på terassen. Dessa välgjorda smådjur som är sköna att hålla i och vackra att beskåda. Tyvärr har många leksaksbutiker av idag slutat sälja dem och har istället ersatt dem med billigare, men betydligt mindre välgjorda kopior.

Detta med äkta kontra oäkta djur får mig dessutom osökt att tänka på skolklasserna som utsattes för pedagogiskt samarbete. Perspektiven kan ibland vara så olika att det är svårt att nå fram. Det handlade om en skolklass som hade en annan skolklass som ”vän-klass”. Meningen var att åsiktsbyte och diskussion skulle föreligga mellan eleverna i Helsingfors och Lappland. Videokonferenser, e-postlistor och chat stod på schemat. Biologilärarna var involverade. Man skulle jämföra djuren i söder och norr. De lapska barnen berättade om renar, hundar och djuren på sina gårdar. Helsingforsklassen hade inte så mycket att komma med, förrän en tog till orda. ”Onhan meillä toi saatanan betoniporsas” (Vi har ju den satans betonggrisen). Vet inte hur samarbetet fortsatte.

Hon

Av kärlek till maten

Långhelg har det varit. Och gott så! Det är den tiden på året som bjuder på sillis! Och vad är bättre än det. Inlagd gös med lime och rosépeppar, rökt lax, kallrökt renstek, kalix-löjrom, sill och förstås en immande snaps.

Vi har de senaste 15-20 åren varit bjudna på tre sillfrukostar nästan varje första maj. Förr om åren när vi var unga, raska, hungriga och törstiga brukade vi spurta runt till alla tre (eller åtminstone två). Nu har åldern och mängden barn gjort oss mer sansade. I år hann vi med en. Det roliga är att på alla dessa tillställningar finns det en hel del sådana människor som man träffar en enda gång per år. Människor man följt med i många år, men bara upplevt deras "Helan går-jag". Man undrar och anar ju att det finns ett vardagsjag i dem också, men helt säker kan man ju inte vara.

Hon

Ihanat äidit ja vitun ämmät

Det finns så mycket jag gärna skulle skriva. Så mycket jag fått uppleva den senaste veckan av äkta omtanke, omsorg och god vilja. Jag tänker på glädjen att ha vänner som finns och förstår, men jag tänker också på seminariet jag deltog i förra lördagen. Det lever kvar i tanken och känslan. Fem mammor vars barn haft det svårt, mycket svårt, då de levt igenom sin pubertet, tog kraft och mod till sig att berätta om detta. Genom dikter, föredrag och stor inlevelse spred de sitt budskap till en publik som både skrattade och grät, men mest av allt bara kände stor vördnad för dessa livsöden som så väl kunde vara vårt eget. http://www.pelastakaalapset.fi/assets/files/verkkolehti/2008/pyykkilaiturilla_ilmoitus.pdf

Seminariet kommer att ordnas i samråd med Rädda Barnen i Kuopio på hösten. För oss alla med barn i tonåren var dagen en tankeställare, för oss som dessutom har barn som inte fötts i familjen var detta nästan en nödvändighet. Tack Ulvojat!

Hon

Först av allt maj!

Bloggpaus har ägt rum. Datorn och undertecknad har varit på resande fot. Andra året i rad kallade april-Umeå på mig. En trevlig stad med med många människor att minnas med värme.

Solsken mötte oss och gäster på gården igår. Tonåringarna gladde oss med sin närvaro hela kvällen! 15-årig dotter dessutom med läcker efterrätt åt hela gänget. Recept från tidningen Lantliv någongång i juletider.



Hon




LINGONRULLE MED VIT CHOKLAD

(ca 10 bitar)

3 ägg
2 dl strösocker
2 dl vetemjöl

Fyllning & Garnering

3 dl vispgrädde
3 dl matyoghurt
1/2-1 dl florsocker
125 g lingon, frysta
50 g vit blockchoklad

Ställ ugnen på 250 grader.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt dem. Blanda hastigt till en slet smet. Bred ut smeten i långpanna klädd med bakplåtspapper. Grädda kakan i mitten av ugnen 4-5 minuter. Stjälp upp kakan på sockrat smörpapperoch drag försiktigt bort bakplåtspappret.
Vispa grädden. Blanda med yoghurt och smaka av med florsocker. Dela blandningen i två skålar.
Rör ner lingon i den ena skålen (om frysta, låt dem vara så eftersom gräddblandningen hålls vitare på det sättet). Bred lingonblandningen på kakan, rulla ihop och linda in i smörpapper. Låt ligga kallt 5 minuter. Riv under tiden blockchokladen på den grövsta sidan av rivjärnet.
Tag bort pappret och bred den återstående gräddblandningen över rulltårtan. Strö över den rivna vita chokladen och servera.

Utmaningen

Vi mottog en utmaning av Massarinmamman! Och vi antog den:

Hon:

TRE namn jag går under:
Mamma
Betski (i min barndom)
Besan (av Han)

TRE saker som skrämmer mig:
Lögner
Mitt dåliga självförtroende
Sjukdomar

TRE saker jag har på mig:
Mitt delfinhalsband
Min mobiltelefon
Min tro på att saker bli bättre

TRE sanningar:
Jag tycker om salmiak, rödvin och choklad
Jag pratar för högt och bullrig
Jag fryser ofta om näsan och magen

TRE saker jag verkligen vill ha:
Ett stabilt äktenskap
En stabil självkänsla
Drömmar!


Han

TRE namn jag går under:
Pappa
Tesan (av Hon, ibland)
Kan inte avslöja det tredje...

TRE saker som skrämmer mig:
Ondska
Fysiskt våld
Jag själv

TRE saker jag har på mig:
Ljusblå skjorta
Vita byxor
Vigselringar

TRE sanningar:
Har fasansfullt låg självkänsla
Jag pratar för lågt och försynt – och för litet
Jag pratar för mig själv

TRE saker jag verkligen vill ha:
Ett välfylld vinkällare jämte provningsutrymme
En stabil självkänsla, också jag
Förverkligade drömmar

TRE personer VI utmanar:
Arma dagar
Thatś life
Lieenaas blogg

The Lagoon´s blues

Rubriken anspelar förstås på filmen Blue Lagoon, som en annan bekantade sig med på 1970-talet, väl. Det var vackra vyer och skönt folk.

Brooke Shields spelade den kvinnliga huvudrollen, eller den flickiga huvudrollen, som 15-åring.

Hennes mamma stod henne bi som stenhård agent. I fall Brooke under någon inspelning hade obekväma skor, kunde mor Shields låta hela teamet vänta en halv dag tills Brooke fått lämpliga skor.

Det var perfekt det skulle vara alltså, från början av Brookes filmkarriär. Livet hade varit sådant - åtminstone till det yttre.

Brookes karriär kom ju igång på allvar och hon blev storligen firad.

Hon gifte sig med en annan superstjärna - tennisässet Agassi. Äktenskapet varade inte länge.

Hon gifte om sig, med Chris, som hon trivdes bättre med. Sedan - efter många trista om och men och IVF - blev hon gravid.

Kort efter barnets födelse börjar Brooke märka att hon inte alls trivs med sitt barn. Hon misstror barnets kärlek till henne och hon känner sig tvehågsen och misslyckad. Hon vill helst inte alls ha med barnet att skaffa. Det är en hård knäck för perfekta Brooke då det går upp för henne att hon drabbats av postnatal depression, förlossningsdepression.

I boken När regnet faller beskriver hon detta sjukdomsförlopp och vägen ut.

Jag har inte själv skaffat boken, utan ramlade över den här hemma. Jag tog den och började bläddra. Jag läste en rad, läste två, mitt hjärta började att slå... (liten överdrift kanske, men...)

Brooke Shields lyckas bra med att få åtminstone mig att litet förstå mekanismerna kring förlossningsdepressionen. En händelse som borde vara underbar blir svart, svart, svart.

Där ser man - flickan som simmade nakupelle i Blue Lagoon, viker ut sig själv på ett helt annat sätt den här gången.

Han

Fredagsrädd

Veckan som gått har varit fragmentarisk och splittrad. Hundra saker som man inte hinner göra bra. För min del fortsätter arbetsveckan ännu i morgon.

Veckans löpsedlar här i Finland har visat bilder på den lilla Englaflickan och mördaren. Och hjärtat blir kallt och strupen snör ihop sig. Rädslan sitter i magen ända tills alla barnen är hemma om kvällarna. Igår kom 15-åringen hem från fotbollsträningen senare än vanligt, då hon ledde cykeln för att hålla sällskap åt promenerande kompis. Telefonen hade hon glömt hemma. Jag fick uppbringa all min viljestyrka för att inte visa vidden av min oro när hon väl dök upp...

Det finns mycket att skrämmas av.

När Han kommer hem från jobbet idag, gör han det för att inte återvända dit på ett år. Alterneringsledighet heter det. Modigt, oekonomiskt och förhoppningsvis en investering för och i Livet! Det blir gröt och ärtsoppa, men en pappa som är hemma och har tid. Det blir inga södernresor och dyra viner, men en make som bakar bröd och odlar örter. Det blir kanske inte så många fester och gäster men förhoppningsvis mycket familjeliv och tiiiid. Tid för livet!

Hon

Öl i långa banor

Kraftigt försenat kommer detta inlägg om ölfestivalen i Helsingfors, jag vet. Tack och förlåt.
Det var i alla händelser en festival värd att besöka.
Folket som tagit sig dit denna lördag var törstigt och vant vid krogar. Serveringen handlade inte om "en stor stark, tack" eller på finska "yks pitkä", utan här var det kännare och experter som drog i kranhandtagen. Visst fanns det bulklager för dem som ville ha det, men för de andra var det ett överflöd av sällan skådat slag.
Vi började med Raasteds brown ale och Nørrebros Ravnsborg Rød, två danskar på fat.
Raasteds brown ale, 5,5 % var colafärgat med en svag doft av farinsockerlösning. Smaken var också mild och balanserad med en efternyans av färsk bulle.
Ravnsborgs Rød, 5,5 %, var bärnstensfärgat med tydlig röd nyans. Skumutvecklingen svag. Doften upplevde jag som levande på något vis, med jäst, mineraler och bröd. Fin, len kolsyra i smaken och humle och varm malt. Fyllig eftersmak av humle och bränt socker.
Sedan var det dags för två finländare.
Huvila ESB, 5,2 %, var guldgult-orangefärgat med svag kolsyra och vild doft av syrlig, färsk jäst. Fin fruktig smak med lika ypperlig som utpräglad beska (ESB står för Extra Special Bitter). I eftersmaken dominerar inte humlen lika mycket.
Huvila Porter, 7 %, var mycket mörkt, brunrött. Liten gräddig skumtopp. I doften hittade vi aska, choklad och kaffe. Den mjuka smaken var litet söt, senare bränt besk och till slut mycket torr.

Sahti är en traditionell finsk ölprodukt som bryggts hundratusen år i vårt land. Den påminnner om ingenting, men måste en jämförelse göras får jag en svinstark litet söt gueuze i tankarna. Lammin Sahti blev årets öl på festivalen vilket verkligen får sägas vara en överraskning av rang.
Personligen tror jag det var en bugning mot hädangångne brittiske ölgurun Michael Jackson (nej, inte sångaren), som gillade sahti.
Jag minns ölfestivalen 2006. Jag satt med Michael Jackson och intervjuade honom och blev glad då jag fick välkommet flankstöd av honom gällande min åsikt om en metallisk bismak i många finländska lageröl. Han tog min stora ölbok (som han själv skrivit) och signerade den: Drink great beer, and write about it! Vi var själsfränder, två journalister, två ölvänner...

Lammin sahti, 7,5 %, är grumligt, mjödlikt och har svagt skum. Doften domineras av banan och toffee, och är inte oangenäm. Sött med tunn smak och ingen beska, men med en trevlig fräschör.

En annan godbit jag fick tassarna på var det nästan svarta Raasted Imperial stout på hela 9 %. Där fanns en humlebeska som hette duga och som gav en stickande känsla i munnen efter en explosion av lakrits och muscovadosocker och memma.

Skål för oss som var där, synd om dem som inte var det.

Han

De tomma stolarna

I äkta gestaltterapeutisk anda visar vi idag upp våra gamla, tomma stolar, från 1700-talet (tror vi). Vem har suttit på dem i tiderna? Förfädernas förfäder och deras gäster. Vad vill vi säga till dem? Allt möjligt eller ingenting?

Kanske det skulle räcka med att iaktta dem eller borde man sitta med vid bordet? Lyssna och lära. Se och förundras. Och suckande lämna dem åt sitt öde. Kanske lite mer insiktsfulla skulle vi förstå hur historien upprepar sig, från generation till generation. Släkten kanske faktiskt följer släktens gång. På gott och ont.

Men det är ju aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom, har vi fått höra. Så oberoende av hur farmorsmormor och morfarsfarfar levde och lärde, kan man med ödmjuk insikt om vad som varit glädjas eller förfäras över deras öde och sedan välja sin egen riktining. Eller kan man?

Hon

P.s. I morgon kommer ölfestivalsanekdoter i stora glada klunkar...