Stilla svartvitt

Såhär kan en bild förmedla stillhet och tystnad. En svartvit tystnad i en svartvit värld.

En tystnad som är öronbedövande mjuk och som snart ställer krav på ljud, oljud och skrik. På liv, äntligen.

Snön är så stor och så tung att granar och grenar böjer sig fram och åt sidorna. Ingen vindpust på flera veckor som skakat av dem snön, så de står bugande och täckande och hindrande, tills Någon far fram och stöter till dem så att snön faller. Då reser de sig tacksamt igen och säger "Ha tålamod, det här går om, det har det alltid gjort. Snart ses vi på riktigt."

Husen är fastfrusna och ointagliga. De väntar också.

Sen när man får nog av skönheten och den lömska stelheten i allt går det att åka hem. I bilen är det Jim Pembrokes och Jukka Ormas cd direkt. Det är obönhörligt, livet segrar, livet väntar ändå! Hemma finns värmen och njutningen.

Och sushin.

Han

Stäng inte porten!

Nå, vi åkte vidare från Westmalle, längre österut, längre norrut och kom till ett kloster precis vid gränsen mot Holland. De här trakterna av Belgien är nästan helt och hållet flamländska, alla skyltar och alla människor är flamländska.
Vi nådde St. Benedictusabdij De Achelse Kluis där ölet Achel bryggs.
Vi kom litet närmare de centrala byggnaderna och delarna av detta kloster än på Westmalle. Porten på bilden ovan visar ingången till klostrets lilla trädgård i anslutning till huvudporten. Munken på bilden nedan hälsade oss vänligt på flamländska med någonting som ungefär lät som "Hood Eiftresmiddach".
Och visst var det ju eftermiddag, så vi hälsade tillbaka.

När vi hade kikat på klostret en stund gick vi mot serveringen som kallades brasseriet. Här möttes vi av en stor bar med mörka träslag, dämpad belysning och mycket mera genuin levande pubstämning än på det nybyggda, moderna cafét vid Westmalle. Här satt de lokala gubbarna och tanterna och pimplade öl, utan att desto mera ägna munkarna och andligheten en tanke. Tror jag.

Som ni ser av bilden nedan hade vintern inte än kommit, men det blev ett sjutusans snöväder bara någon dag senare.

Det fina i den här kråksången var att bryggerianläggningarna till vissa delar kunde beskådas genom glasväggar som vätte mot brasseriet.

Till salu att dricka fanns öl på fat av två slag, ljust och mörkt, Blond och Bruin. Bägge hade en alkoholhalt på 5 %, vilket var intressant, eftersom det öl som såldes på flaska, antingen 0,75 l eller sixpack med 0,33 l:s flaskor, var betydligt starkare. Men på brasseriet kunde bara de mera moderata versionerna inmundigas. Priset per stort glas var 2 euro.

Regeln för Achel verkade vara att det svagaste ölet var fatöl, det nästsvagaste var ölet på små flaskor, och det starkaste fanns i de stora flaskorna.

Och här sitter jag nu och har svårt att smälta att jag faktiskt kom till dessa objekt för vallfärd, ölklostren i Belgien.

Han

Knockin´ on heaven´s door

Även vi förtappade själar från norr kan i enstaka ögonblick komma nära heligheten. Porten här nedan bevakas inte av Sankte Per, men nog av Herrens män, munkarna. Porten leder in till Onze-Lieve-Vrouw van het Heilig Hart, ett kloster i norra Belgien. Här ägnar sig munkarna, som hör till trappistorden, vid sidan av sitt vanliga stillsamma liv, också åt bryggande av öl samt tillverkning av ost.
Trappistorden är en romersk-katolsk munk- och nunneorden och ursprungligen en gren av cisterciensorden, men senare räknad som en egen orden (uppg fr Wikipedia).

Det går tyvärr inte att besöka klostret eller bryggeriet, åtminstone inte utan förvarning och internationellt presskort, men i klostrets absoluta närhet ligger en krog som serverar både ölet och osten. Se här bara vilka grejer munkarna ställer fram... Nej, det är inte munkarna som serverar, utan stället drivs nog helt kommersiellt.

I de här stora kuporna finns Westmalle Dubbel, ett av de allra, allra smakligaste öl jag någonsin druckit.

Restaurangen kanske tidigare har funnits i det hus som bara ruiner återstår av. Eller så inte.

Nu är restaurangen i alla fall toppmodern, faktiskt litet i modernaste, finaste, öppnaste, mest slipade laget. Det var som om det enda som andades tradition var själva ölet.

Just nu finns Westmalle inte till salu på Alko, men råkar man ha vägarna förbi Antwerpen, lönar det sig att sticka sig in på en bärs. Det mesta på bilden ovan hämtade vi med oss hem till Suomis land.

Julmiddagen är räddad med besked!

Han

PS

På Alko kan man köpa öl från två andra belgiska kloster, nämligen Chimay och Rochefort. Ta och köp av de här ölen, de skänker smakupplevelser som överträffar det mesta.

DS

PPS

Vi åkte vidare mot ett annat ölkloster, ännu närmare Holland, men därom mera senare.

DS

Gud som haver!

Vansinnesblåsten har blåst sönder mitt paraply. Den på nästan alla plan inspirerande arbetsbördan håller på att vältra sig över mig i stället för att hålla sig på behagligt avstånd. Tröttheten tar över efter lunch ungefär och kaffet tycks ha förlorat sin uppiggande effekt. Gud, ge mig apelsiner!

Jag ber aftonbön med min yngsta dotter varje kväll. I min barndom bad min mor aftonbön med mig varje kväll. I hennes barndom bad hennes mor... o.s.v. Traditioner ger trygghet.
P.g.a. att man upplyst mig om att det inte är korrekt att avsluta bönen med "den Gud älskar lyckan får", försöker jag att göra det bara var tredje kväll. Däremellan (var tredje kväll) avslutas bönen med "Du förbliver Fader vår" och däremellan (kvällen som blir över), avslutas bönen med "Du förbliver Moder vår".

Amen.

Hon

All Hallows' Eve

I kväll är det Alla helgons afton. Vi tillreder en pumpasoppa, rostar några pumpakärnor och tänder några ljus. Att våra goda Kristuslika helgon skulle ge sig ut i natten och spöka, är det väl ingen som tror, så vi karvar våra pumpor och gör dem glada och välkomnande. Låter soppan värma oss inifrån och yllesockorna utifrån. Kanske blir det en mugg Glühwein vid brasan.

Fridfull Helg!

Pumpasoppa

(lite modifierat recept från Allt om mat 2003)

300 g pumpakött

2 hackade gula lökar

2 hackade vitlöksklyftor

5 tärnade potatisar

2 skivade morötter

2 msk olja

1/2 tsk salt

3 hönsbuljongtärningar

1 1/2 l vatten

1 msk chilisås

1 tsk chilipulver

Serveras med:

stark korv (chorizo)

3 dl gräddfil

Garnera med:

fyra hackade vårlökar

spansk peppar

Gör så här:

Ta bort kärnorna från pumpaköttet. Skär pumpaköttet i bitar. Stek lök och rotfrukter i smör. Tillsätt pumpaköttet och stek det också. Salta.

Häll på buljong, chilisås och chilipulver och låt soppan koka ca. 15 minuter till grönsakerna blivit mjuka. Mixa soppan.

Skär korven i slantar och stek dem.

Strö hackad vårlök och strimlad spansk peppar över soppan.

Servera soppan med korven och kall gräddfil (vi tar grekisk yoghurt)

Till soppan dricker vi förstås ett vitt jenkkivin.

Hon

Den döende hunden har gått över gränsen

Så har det då hänt. Den döende hunden är nu död, finns inte mer, borta.

Slutet var ju inte gott, men lyckligtvis gick det fort och lidandet blev inte långvarigt för hennes del. För oss här hemma fortsätter lidandet, saknaden.

Inte blev hon någonsin helt rumsren, den rackarn, men hon var godmodig, glad, nyfiken, snäll, vacker och på allt sätt en fin hund! På senare år oerhört och bedårande envis, det stycket! Dement blev hon också mot slutet.

Spår av henne kommer att finnas under resten av våra liv, rent fysiska spår, som något hårstrå eller något klomärke i golvet, någon fläck på mattan. Spåren av mera imaginär art är inte svåra att föreställa sig förstås. De finns precis överallt.

Nu påbörjas diskussionen om hund eller inte hund, valp eller inte valp. Själv företräder jag den klassiska synen; detta var min hund, flera skall jag inte ha. Hon företräder den klassiska synen; nu skall vi börja titta på valpar, det går inte att vara utan hund.

Men mitt trumfkort är Golvet. Ska golvet slipas och målas vitt eller ljusgrått? Skall en valp få slita upp målarfärgen direkt i sin linda?

Se där, så fick jag in litet inredning också i detta inlägg.

Nu åker vi till landet och tänker.

Han

Fastetider

Idag flyger de finska påskhäxorna till Blåkulla. Virvon, varvon, tuoreeks, terveeks…

Och snön vräker ner, som vore det januari.

Det är fastetider.

FASTA

Livet krossar mig bakifrån

Ett slag i ansikte

utan förvarning

Hur släpper man taget?

Vågar lyssna

till sig själv

med risk för att möta sitt jag bakom försvaret

Att fasta är att avstå

eller att stå för

Stå för rätten att ha drömmar

Avstå rätten att lyckas

Vem skall lyfta mig ur detta?

Hon

Gud ser mig inte

I hela mitt liv har jag anat att Gud inte finns. I hela min barndom, liksom i mitt vuxna liv har jag det oaktat ropat ut min ångest och min längtan till Henne. Eller Honom. Gudarnas skepnad har växlat under åren, men alltid har de funnits där som en hägring. Ibland visar Dom sig, som en kall hand kring ditt hjärta, som ett oförklarligt, omänskligt händelseförlopp i den lugna vardagen, som en påminnelse om att allt inte är trygghet. Ibland får Dom en att tro att Dom representerar godhet, kärlek och allmakt. Ofta får Dom en att misstro.

Meningen med dessa obesvarade (eller är de rent av besvarade ibland?) rop i mörkret, då? Jag ser det som en sorts ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet och mot mig själv. Ett biktande, en bekännelse som ibland full av vånda, ibland med lätta andetag, ibland viskande, ibland skrikande, ibland skrattande får mig att känna att jag inte är allsmäktig. Jag är bara en liten skit, en våg som slås mot klipporna och Livet är mig övermäktigt. Det är det Hon behövs till, Guden. Att hjälpa mig att se min hjälplöshet. Att hjälpa mig att se skönheten i svagheten, både i min och andras.

Hon