Över en månad senare...

...och vi fortsätter vårt liv utanför bloggen även om det är glest mellan inläggen här. Vi har hunnit med det ena och det andra. Firat svärmor med utflykt till Borgå och Timbaali. Sniglar och annat gott stod på menyn. Kan rekommenderas.








Vi har hunnit med hemgjord Limoncello. Det blev gott. Lite sötare men minst lika god citronsmak som i den köpta, riktiga, versionen.

Och jag har hunnit med Oslo där syrenerna stod i full blom och serpentinresterna prydde trottoarerna efter den 17 maj och eurovisionsyran.



Vi lever.

Hon

Inte heller idag behövde vi hungra och törsta

Så är det då äntligen fredag igen. Veckan har varit intensiv då det gäller det mesta. Och det mesta innebär både fysisk, psykisk och andlig påfrestning. Men nu är vi åter här i fredagsruset. Och tur är väl det.

Så vi tog några grönsaker av olika slag...

Skar dem i bitar och gräddade...

Vi korkade vinet och hällde i...

Ett franskt vin denna gång. Ett från Bordeaux, från Haut-Médoc, från 2003 som heter Chateau Sénilhac.

Det rör sig om en av de förmånligare klassificerade på Alko, en Cru Bourgeois, den sjätte klassen kan man säga.

Det är mörkrött, utan nyanser av vare sig violett eller tegel, vilket alltså betyder att det varken är ungt eller gammalt. Doften har toner av jord, mineral och mörk bärsylt.

Smaken är medelfyllig men eldig med en del tanniner som tyder på att vinet kan bli mjukare efter några års lagring.

Som helhet en bra bordeaux till priset 13,41 euro.

Bra för den som vill uppleva bordeauxkaraktär till ett rimligt pris. Ändå är vinet en ganska svag representant för sin klassificeringsnivå. Om man säger så.

Som matlagningspilsner fungerade denna gång Ridgeways IPA, 5,5 % och 3,68 euro för en halv liter.
Ett gulbrunt öl med ljust och fast gräddlikt skum. Doften är god med mycket fräsch humle. I smaken hittar man först humle med sina kännspaka (finl.) toner av sträva örter och citrus. Det är ett torrt öl med viss balanserande mjukhet från jästen. Bryggeriets andra produkt på Alko heter Oxfordshire Blue och är snäppet bättre faktiskt.

De få som orkade åt också efterrätt. American pancakes med sirap och allt möjligt annat gott.


Ratatouillen blev faktiskt god idag. Receptet är enkelt och upplägget långt ifrån lika uppstyltat som i den charmiga Disneyfilmen med nästan samma namn. (Ni har väl sett den?!)

Ingredienser:

1 zucchini

4 tomater

1 röd paprika

2 gula lökar

1 broccoli

1 klyftfri vitlök (kanske 5 klyftor vanlig)

1 tsk hackad chili (vi använde färdig kinesisk chiliröra på burk)

4 msk olivolja

1/2 tsk fänkålsfrön, torkade

1 tsk dragon, torkad

1 knippe gräslök

honung, typ en msk

salt och svartpeppar

Skär grönsakerna i stora bitar. Zucchinin i ca 1 cm tjocka skivor. Lägg bitarna i en form. Strö över hackad gräslök, fänkål, dragon och slarvigt krossad vitlök samt ringla över honung enligt tycke och smak. Salta och peppra efter behag. Ställ in i ugnen på 175 grader i 30 minuter och kolla läget. Ratatouillen får gärna vara lätt krispig.

Vi åt en biff till med en liten skiva chévreost på.

Hon och Han

Rapport över en påsk som gått

Denna påsk har gått på landet. I väntan på det utlovade efterlängtade solskenet som aldrig kom, annat än mycket sporadiskt och lokalt.
Men vi åt kolgrillat lamm, paté, grillkorv vid påsk-kokkon, memma med grädde, choklad, tårta och vi drack påsköl, snaps så det stod härliga till. Och vi det var Hon och Han med bägge döttrarna, herr son befann sig på annan ort i mer gudfruktigt sällskap. Hans svärföräldrar gjorde visit på påskaftonen.

Alla de här är inte påsköl per definition. Godast tyckte Han var Oppigårds Easter Ale medan Hon gillade Traquair Jacobite ale bäst. Förutom de här på bilden provade vi Stallhagens påsköl, som fick klart godkänt. Hästlängder bättre än fjolårets version!!

Om Jungfruns vårbrännvin läste vi först i något inrednings-lifestyle-magasin, typ Lantliv, och väl i Stockholm kort före påsk var det självklart att vi tog en sån. Det var inte en snaps som bordssällskapet höjde till skyarna, men den gick bra till enbärsströmmingen och svärmors påsklax , det gjorde den.


Laxen hade i ugnen fått sällskap av lök, paprika, rucola, champinjoner samt gevréost. Det här var gott, väldigt gott!

Till kaffet avnjöts som traditionen vid det här laget påbjuder en sachertårta, som för bilden pyntats med bland annat Anthon Bergs fullkomliga marsipanägg, samt mindre tryffelägg. Glasyren på tårtan hade emellertid blivit så hård att inga ägg hölls på plats någon längre tid, utan rullade omkring i världen så fort bilden tagits.

Såja. I morgon börjar slitet igen. Han har återgått till sitt jobb efter ett år som alterneringsledig. Inget mer om det.

Han

Gammal mat

Han glömde visst nämna att vi inte bara drack här om sistone. Vi åt minsann också! Och det var helt ok, riktigt gott faktiskt. En räkpasta med färsk citronmeliss och timjan i sås på creme fraiche. Ja och vitlök förstås. Räkorna lades i till sist för att inte bli hårda. Även om två italienska flickor på utbyte en gång lärde oss att andra alternativet är att låta räkorna puttra över 30 minuter i såsen. Vårt tålamod klarar inte av sådant, så vi kör med sista sekunden tricket i stället.

I kväll blir det Lidls ostfondue. Men vi har GOTT VIN! Vårt tålamod har tydligen gett upp också här. För nog inser vi att dessa engångspåsar är långt ifrån den fondue som vi omsorgsfullt tillredde från grunden, i vår ungdom. Men det var då. Nu har vi bråttom för livet är kort och det gäller att skynda.

Kanske återkommer vi till hur det hela smakade. Om vi hinner.

Hon

Och gott öl kom

Och gott öl kom, och gott öl for.

För gott öls skull har jag sålt mina skor.

Och satt mina strumpor i pant i en bod.

För gott öls skull håller jag uppe mitt mod.

Nej, de här raderna är inget jag plitat ner av hänförelse över de öppna vidderna och åkrarna kring ölklostren i Belgien. Det är en text som skrivits av den skotska 1700-tals lyrikern Robert Burns, tro det eller ej. Översättningen är faktiskt Gustaf Frödings!! Raderna har också framförts till musik av Ulf Lundell (och Nature), finns på liveplattan "Natten hade varit mild och öm" (1977).

Grejer, alltså. Rejäla grejer!

Här följer en genomgång av de öl vi drack under färden.

Westmalle Dubbel, 7%, fatöl, Café Trappisten

Mörkt rödbrunt öl med beigefärgat skum som lämnar mycket flor på glasets inre yta. Fräsch doft av kaffe, plommonsylt och torkad frukt samt litet jäst. Smaken är mjuk med nyanser som påminner om maltlimpa och syrliga, men angenäma toner av jäst. Eftersmaken lång och välhumlad med underbar beska. Inte en tillstymmelse till störande alkohol i vare sig doft eller smak.

Achel Bruin, 5%, fatöl, Bryggeriets Brasseri

Serveras litet för kallt.

Mörkt rödbrunt med ljust beigefärgat skum. Svag (för kallt!!) doft av örter, choklad. Smakar svagt syrligt av både örter, torkad frukt, fänkål och lakrits. Eftersmaken är syrlig med en mjuk, mild nötighet som framträder tydligt. Humlebeskan rätt svag, ingen överton av alkohol här heller.

Achel Blond, 5%

Gult, disigt öl med svagt skum. Doft av färsk humle och litet citrus. Ganska tunn, torr smak med lätt brödighet och samma klara nötighet som i Bruin. Tydlig smak av druvskal i eftersmaken.

Han

Stäng inte porten!

Nå, vi åkte vidare från Westmalle, längre österut, längre norrut och kom till ett kloster precis vid gränsen mot Holland. De här trakterna av Belgien är nästan helt och hållet flamländska, alla skyltar och alla människor är flamländska.
Vi nådde St. Benedictusabdij De Achelse Kluis där ölet Achel bryggs.
Vi kom litet närmare de centrala byggnaderna och delarna av detta kloster än på Westmalle. Porten på bilden ovan visar ingången till klostrets lilla trädgård i anslutning till huvudporten. Munken på bilden nedan hälsade oss vänligt på flamländska med någonting som ungefär lät som "Hood Eiftresmiddach".
Och visst var det ju eftermiddag, så vi hälsade tillbaka.

När vi hade kikat på klostret en stund gick vi mot serveringen som kallades brasseriet. Här möttes vi av en stor bar med mörka träslag, dämpad belysning och mycket mera genuin levande pubstämning än på det nybyggda, moderna cafét vid Westmalle. Här satt de lokala gubbarna och tanterna och pimplade öl, utan att desto mera ägna munkarna och andligheten en tanke. Tror jag.

Som ni ser av bilden nedan hade vintern inte än kommit, men det blev ett sjutusans snöväder bara någon dag senare.

Det fina i den här kråksången var att bryggerianläggningarna till vissa delar kunde beskådas genom glasväggar som vätte mot brasseriet.

Till salu att dricka fanns öl på fat av två slag, ljust och mörkt, Blond och Bruin. Bägge hade en alkoholhalt på 5 %, vilket var intressant, eftersom det öl som såldes på flaska, antingen 0,75 l eller sixpack med 0,33 l:s flaskor, var betydligt starkare. Men på brasseriet kunde bara de mera moderata versionerna inmundigas. Priset per stort glas var 2 euro.

Regeln för Achel verkade vara att det svagaste ölet var fatöl, det nästsvagaste var ölet på små flaskor, och det starkaste fanns i de stora flaskorna.

Och här sitter jag nu och har svårt att smälta att jag faktiskt kom till dessa objekt för vallfärd, ölklostren i Belgien.

Han

Knockin´ on heaven´s door

Även vi förtappade själar från norr kan i enstaka ögonblick komma nära heligheten. Porten här nedan bevakas inte av Sankte Per, men nog av Herrens män, munkarna. Porten leder in till Onze-Lieve-Vrouw van het Heilig Hart, ett kloster i norra Belgien. Här ägnar sig munkarna, som hör till trappistorden, vid sidan av sitt vanliga stillsamma liv, också åt bryggande av öl samt tillverkning av ost.
Trappistorden är en romersk-katolsk munk- och nunneorden och ursprungligen en gren av cisterciensorden, men senare räknad som en egen orden (uppg fr Wikipedia).

Det går tyvärr inte att besöka klostret eller bryggeriet, åtminstone inte utan förvarning och internationellt presskort, men i klostrets absoluta närhet ligger en krog som serverar både ölet och osten. Se här bara vilka grejer munkarna ställer fram... Nej, det är inte munkarna som serverar, utan stället drivs nog helt kommersiellt.

I de här stora kuporna finns Westmalle Dubbel, ett av de allra, allra smakligaste öl jag någonsin druckit.

Restaurangen kanske tidigare har funnits i det hus som bara ruiner återstår av. Eller så inte.

Nu är restaurangen i alla fall toppmodern, faktiskt litet i modernaste, finaste, öppnaste, mest slipade laget. Det var som om det enda som andades tradition var själva ölet.

Just nu finns Westmalle inte till salu på Alko, men råkar man ha vägarna förbi Antwerpen, lönar det sig att sticka sig in på en bärs. Det mesta på bilden ovan hämtade vi med oss hem till Suomis land.

Julmiddagen är räddad med besked!

Han

PS

På Alko kan man köpa öl från två andra belgiska kloster, nämligen Chimay och Rochefort. Ta och köp av de här ölen, de skänker smakupplevelser som överträffar det mesta.

DS

PPS

Vi åkte vidare mot ett annat ölkloster, ännu närmare Holland, men därom mera senare.

DS

Säsongen är öppnad

Ja, ni ser rätt, det är glögg.
Jag är tyvärr inte annars heller någon särdeles principfast människa, så att frångå principen om att inte inmundiga alkoholhaltiga drycker under vardagarna var synnerligen lätt, eftersom jag är djupt förkyld. Enligt gammal kinesiskt eqvilibrium skall Yin balanseras mot Yang (陰 vs 陽) varför min förkylning kräver något hett för att drivas på flykten. Ergo: glögg är perfekt!
En beklaglig sak är dock att mitt smaksinne inte är, så bl.a. blåbärsnyansen i Blossas glögg för denna jul 08 går mig förbi så det bara visslar om det.
Att vi som är vinvänner av stora mått dricker dåligt vin som smaksatts med starka kryddor är sedan en helt annan sak, beklaglig den också, men i detta nu känns detta faktum överkomligt.

Hannen

Bloggpaus med förhinder

Inte smida för snabbt då järnet är varmt. Det får vi lära oss varje dag.
Bloggpausen tog en ände med förskräckelse, här är vi ånyo, sopporna demonstrerar sitt beroende av att skriva inlägg och berätta om vår lilla vardag.
Det har jobbats litet i husets (inte stugans) grund i dag, vilket var en gastkramande upplevelse, emedan grunden inte är så hög, ca 30 cm, där det är som lägst. Men är man slank och behändig ålar man in sig där utan problem. Är man byggd som Han är det värre, mångfalt värre...
Nåväl, välförrättat värv kräver sin belöning.

Eftersom det bland kommentarerna på ett inlägg litet längre ner förs fram att man i Sverige just inte använder ordet ”skumvin”, beslöt vi att i afton dricka just det. För att stimulera diskussionen har vi dessutom gjort en kir royal, men inte med svartvinbärslikör utan med hjortronlikör. Detta kan varmt rekommenderas. Rekommenderar det framför allt för kommentatoren CK, vars man ju härstammar från nordligare breddgrader, där hjortronen växer så det faktiskt lär knaka.

Skumvinet är Rigas från Lettland och likören förstås Lignell&Piispanen, finländsk produkt.

Lev väl, lev som folk!

Hon&Han

Krabbis i morgon?

Inga krapulantiska symtom för mig i morgon. Det blir bilen till svärföräldrarnas stuga och bilen hem på natten, chaufför är jag. Men skulle jag inte ta bilen vore risken stor att drabbas av ordentlig bakfylla, i alla fall om man följer Aftonbladet.se:s råd i dagens webbtidning för att undvika densamma. Och jag citerar ordagrant de första tipsen:

Alkoholforskarens bästa bakisråd:

1) Drick mindre mängder, och gör det helst i samband med att du äter mat.

2) Drick ordentligt innan du går och lägger dig.

Okej, jag har det klart för mig. Fyra stora öl och åtta snapsar till sillen, gösen, osten och laxen. Sedan låg profil med någon grogg då och då vid lägerelden. Då man går och lägger sig är det dags att plocka fram brännvinet på nytt och låta sig väl smaka, kanske sex rejäla konjakar som sängfösare vore nåt?

Säga vad man vill, men nog är Sverige fantastiskt.

Alternativt döljer sig en viss knepighet hos våra grannar i västerled.

Eller så har de helt enkelt inte en aning om hur saker och ting fungerar.

Eller så har jag missförstått Aftonbladets tips. Ho vet.

God och glad Johanne till var och en på likvärdiga grunder.

Han

Sparrispinnar och Chokladstickor

Helgens mat har bestått av långsmalheter. Allt från sparris med hemgjord Hollandaisesås till goda chokladbollar på pinne att doppa i kaffet! De senare inte alls hemgjorda utan inhandlade på Arlanda i väntan på att komma hem för någon vecka sedan.
Men sparris ja! Denna underbara primör som är så god, så god. Hollandaisåsen vi åt till var ganska citronstark, vilket gjorde att det ställde vissa krav på vinet. Den Riesling vi hittade på Alko (Yalumba) passade faktiskt bra. Klarade av syrligheten och kändes fräsch och rätt. Måste försöka hinna med åtminstone en sparrismåltid till under säsongen i år!

Recept på Hollandaisesås (ursprungligen från boken "À la Nina"):

För ett mindre sällskap till sparris, vilket betyder en hyfsad klick per man för fyra:

2 äggulor
2-3 msk citronsaft
100 g smultet smör

Äggulorna och citronsaften vispas fluffiga på LÅG värme och får absolut inte koka! Ta kastrullen av plattan och vispa i det smälta smöret som tillförs i en smal jämn stråle. Ingredienserna bör ha samma temperatur för att såsen inte skall skära sig. En lyckad sås är tjock, luftig och glansig.
Servera den varm, ljummen eller kall till nykokt (al dente) sparris.
Vår favorit är den gröna.

För att få upp värmen i vårkylan kan man välja mellan brasa och/eller öl. Vi valde båda. Ölet som vi drack till bitar av 70 %-ig choklad från Ecuador (en av Liidelis plattor) heter Meantime Coffee (6%, 0,33 l, 2,92 euro, Alko). Ett brittiskt öl (som de kallar porter) som faktiskt innehåller kaffebönor, rättvisemärkta kaffebönor från Rwanda. Ölet är colafärgat och doftar nyrostad och -mald kaffeböna och smakar kaffe, choklad, aska och som avrundning en trevlig humlebeska. En flaska av detta öl motsvarar en kopp kaffe, skriver Alko på webben.

Så. Det har väl varit bra för oss? Gott och enkelt utan att på något sätt vara banalt.

Hoppas det varit lika bra för alla er som tittar in här på bloggen!

Hon

Han

Vad kan ölet kosta?

Nørrebro Little Korkny Ale 2006 är ett säkert riktigt trevligt öl från ett ansett litet bryggeri i Danmark. Det är också det första ölet som Alko tar in som skal reserveras i förhand. Detta sker 1-15.5 och avhämtningen är en månad senare. ”Ingen” har alltså smakat på det ännu. Flaskan är den typiska för det bryggeriet, fin formgivning och 0,6 liters volym. Ölet är av typen Barley Wine med en alkoholhalt på hela 12 %.
Det finns bara ett litet aber.
Det kostar över 20 euro.
Per flaska.
Nøgne Ø Imperial Stout är ett annat trevligt öl.
Det kostar över 5 euro per flaska.
Det är kolsvart, med ett gulbrunt kortvarigt skum.
Tung doft av kemikalier, sirap, kaffe och choklad där sojasås dock dominerar.
Ölet ger en tjock känsla i munnen med smaker av humle, lakrits, salmiak och mörk, mörk choklad.
Avslutningen är torr med en mycket trivsam och lång humlebesk eftersmak. Allt som allt ett aldeles utmärkt öl till vilda grytor, men också till chokladtårta.

Jag vet inte vad jag ska tycka om en ölflaska som kostar över 20 euro...
Vad tycker ni?
Vad kan eller får en flaska öl kosta?
Kan den kosta 20 euro, kan den också kosta 30 euro eller 50. Får den göra det?
Men kan den kosta 7000 euro? Eller en miljon?

Vi rör oss längre och längre bort från ölets ursprungliga betydelse; att släcka törst och att kanske ge en viss berusning.
Vad vill vi ha av en flaska öl? Vill vi ha en produkt som andäktigt hälls upp i provningsglas och som betraktas med ömsinta blickar, från höger och vänster?

Är Nørrebro Little Korkny Ale 2006 fyra gånger bättre och godare än Nøgne Ø Imperial Stout?
Kan det vara det?

Tja, gå dit och säg sen.
Jag kommer inte att köpa en flaska öl för över 20 euro.
Jag köper fyra stycken för över 5 euro i stället.

Men var går min gräns?

Han

Av kärlek till maten

Långhelg har det varit. Och gott så! Det är den tiden på året som bjuder på sillis! Och vad är bättre än det. Inlagd gös med lime och rosépeppar, rökt lax, kallrökt renstek, kalix-löjrom, sill och förstås en immande snaps.

Vi har de senaste 15-20 åren varit bjudna på tre sillfrukostar nästan varje första maj. Förr om åren när vi var unga, raska, hungriga och törstiga brukade vi spurta runt till alla tre (eller åtminstone två). Nu har åldern och mängden barn gjort oss mer sansade. I år hann vi med en. Det roliga är att på alla dessa tillställningar finns det en hel del sådana människor som man träffar en enda gång per år. Människor man följt med i många år, men bara upplevt deras "Helan går-jag". Man undrar och anar ju att det finns ett vardagsjag i dem också, men helt säker kan man ju inte vara.

Hon

Skum handel

Vår kvällstidning (egentligen förmiddagstidning, som finns i kioskerna redan då de öppnar på morgonen) Ilta-Sanomat har bett Alko ta fram statistik över butiksförsäljningen av starköl, d.v.s. 4,8 % och uppåt.

Försäljningen är konstig, trots ett digert utbud av också utländska ölsorter.

Fem inhemska märken står för 70 % av försäljningen av starköl i monopolets butiker. I Alkobutikerna är också försäljningen av starköl 12 gånger så stor som mellanölsförsäljningen!

Detta beror förstås på att mellanölet finns tillgängligt i matbutikerna. Alko håller inte ens alla mellanöl i sitt sortiment.

Bland de fem mest sålda märkena finns också direkt illasmakande saker som Olvis Dubbelbock och Karhus extra starka öl. Lageröl med tillsats av alkohol, som gör att styrkan går up mot 7-8 %. Hujedamej.

Folk får ju handla vad de vill för mig, det är klart.

Men jag blir glad över att det finns krafter som ordnar en ölfestival i Helsingfors, med ett utbud som på alla sätt kan tas seriöst.

Räknar med att vara där ett par timmar i dag, sen eftermiddag. Rapporterar senare.

Han

Amarone, Amarone!

När man har bråda tider händer det att mycket går riktigt på tok.
Det här veckoslutet har jag gjort många saker jag aldrig trodde jag skulle göra.
Bland annat har jag på grund av en resa till Sverige inte tänkt på att införskaffa vin till veckoslutet. Arrrggh!
Det går ju inte att sitta en söndagsafton utan att sippa på litet vin, så det blev till att utföra en räd mot vinlagret.
För en vinvän är lagret heligt, inget man tafsar på i onödan. Varje butelj känns som en god vän, som man känt både länge och väl. Man tittar ibland och hälsar på. Räknar, går igenom och drar sig till minnes.
I kväll blev det dock så att vi knäckte en flaska Amarone som legat där i skymundan och väntat på att få tjäna oss nångång till en god middag. Duva med kantarellstuvning och tranbärsgelé var tanken.
Nu blev det en ostkant modell äldre, vilket i detta sammanhang dessvärre inte betyder vällagrad...
Så kan det gå.
Amarone är dock alltid Amarone.
Det kändes ändå bittert, bittert...
Amarone della Valpolicella 2003, Palazzo dei Signori.
Vinet var mörkt, intensivt och doftade starkt och robust av varma skogsbär. Smaken kanske inte så stor som de övriga intrycken gav vid handen, men mycket stark och söt och med en eftersmak som var både lång och eldig.
Men, hallå! Till en skärva frukostost från K-butiken.
Suck!
Fru Kostost...

Han

Bitter som i öl och fitta

Nu har vi fått tag i två omtalade bittra saker, boken Bitterfittan och ölet Bedarö Bitter.
Frågan är vilkendera som skänkte större njutning.
Boken har Hon bara läst de första tjugo sidorna av och det verkar lovande: Att vara gift är som att ha en blåsa på tungan, som man är tvungen att känna på hela tiden, trots att det svider. Det låter realistiskt tycker Hon...


Han - för sin del - har bekantat sig med det
svenska ölet Bedarö Bitter.
Ölet är bryggt av Nynäshamns
Ångbryggeri och är en överjäst
bitter ale, 0,5 l, 4,5 %.
Nästan 5 euro i Citymarket i
Sello, Alberga. Men det är det värt.
Ölet är orangefärgat med en trevlig, gräddig skumkrona.
Doften är präglad av humle och blommor.
Påfallande stark, synnerligen läcker humlesmak med
mycket torr avslutning.
Det här är inget för en nybörjare, men himmelriket
för en vän av välhumlat öl.
Törstsläckare, perfekt post bastum.

Hon & Han

Kyrkodag utan högmässa

Här kommer några ölnoteringar från de närmaste dagarna, varen så vänliga.
Jag har jobbat hårt för er skull här! Tänk er att sitta och smaka genom ett så kraftigt sortiment som den här trion här nere. En del av dem på en söndag - kyrkodag!! Frun får dricka vin, hon...


Nøgne Ø:s #100, 0,5 l, 10% (sic!), 7,57 euro (sic!). Norge.
Kaffebrunt öl med medeltät långvarig skumkrona. Vinös doft med inslag av tryffelsvamp, kaffe och kemikalier.
Stor fyllig smak med toner av salmiak och bränt socker. Vinös eftersmak med torr beska och litet bittermandel. Gott, men kanske litet för mycket av det goda. Och på tok för högt pris! Men köp en flaska för sakens skull och dela den med någon eller några andra.


Bornem Dubbel, 0,33 l, 7%, 2,67 euro. Belgien.
Tefärgat öl med luftigt skum. Stor doft av torkad frukt, smörkola och örter.
Smaken mild och god med intressant mellanspel av syror som avtar snabbt. Svag eftersmak av humlebeska.


Ridgeway of Oxfordshire Blue, 0,5 l, 5%, 3,57 euro. England.
Här har vi det! Detta har jag längtat efter!
Med sin bottensats från flaskan i glaset blir detta öl ett svagt skummande, halvsimmigt brungult öl med omisskännlig doft av jäst och humle. Smaken är fantastisk god med just de brytningar mot citrus och örter (härstammande från humlesorten) som återfinns i skotska Harviestouns prisbelönta Bitter & Twisted.
Skaffa detta öl till påskens sill och rökta fårfiol. Hinner ni inte, ta det till första maj!

Frid!

Han