Hur tänker de?

Nu kan man igen börja andas efter Melodifestivalsdelfestivalen på lördagen.
Det var inget märkligt med den. Jessica Anderssons bidrag var kanske bäst, men också ett uppenbart plagiat på "Så vill stjärnorna" från i fjol. Melodislingorna, säger melodislingorna.

Men vad värre är! Dolph Lundgren.
Hur kan svenskarna alltid överraska? Nej, jag menar inte att man har valt Dolph Lundgren till konferencier. Jag menar folkets reaktioner!

När man själv såg programmet och satt med munnen på vid gavel och bara stirrade på hur Sveriges svar på Tony Halme (vila i frid!) larmar och går an som en jätteträbock. När man inte trodde att det var sant! När det var både genant och enormt roande lyteskomik på en och samma gång.
Då sitter Sveriges samlade gäng av kommentatorer, allt från tidningstyckare till Jonas Gardell och eterröster, och höjer jätteträbocken till skyarna. Som en stark, enstämmig kör ropar de: Bravo, Dolph!

Hur tänker de då?
Ser de inte?
Vet de något jag inte vet? Att Dolph lider av en stor obotlig sjukdom som gör att han snart skall dö den mest fasansfulla död och att detta är det som kan skänka honom tröst!

Och när vi tittade sa jag myndigt till familjen att Dolph nog inte är med i fortsättningen, att de måste få bort honom från programmet fort som fan.

Så gick det, han ska inte vara med förrän vid finalen i någon form.

Och vad gör svenskarna?
De kräver att få ha Dolph i varje delfinal!

Han

Härliga bananer

Det har blivit afton här hos oss nu. Snön har bäddat in oss i en för den här vintern ovanlig tystnad, tjock och dämpad.
Alla barn har i kväll tillrett pizza, av två varianter, kyckling med banan och tonfisk med ananas. Det har i dag varit vår vardagsfest, fast det är söndag.
När skymningen blir mörk vill man gärna tända en lykta. Och när lyktan är tänd ser den så fin ut att man gärna vill fota den. Behärskar man då sin kamera illa, kan resultatet bli platt och torftigt. Har man då en son som kan ge tålmodiga instruktioner om det digitala fotograferandets beskaffenhet och konst, blir resultat bättre.

Förresten.
Är det någon annan än jag som har svårt att begripa varför Kristian Luuk gång på gång skall vara den som leder Melodifestivalen i Sverige?
Den som minns honom från Hassan (eller nåt sånt) kommer ihåg en komiker av rang. Det som nu återstår är bara ett torftigt luuketablissemang, en salongsnisse!
Tänk att jag sitter här i Finland och har inte ens hört det finländska bidraget! Och jag är inte ens österbottning!

Han