Hur tänker de?

Nu kan man igen börja andas efter Melodifestivalsdelfestivalen på lördagen.
Det var inget märkligt med den. Jessica Anderssons bidrag var kanske bäst, men också ett uppenbart plagiat på "Så vill stjärnorna" från i fjol. Melodislingorna, säger melodislingorna.

Men vad värre är! Dolph Lundgren.
Hur kan svenskarna alltid överraska? Nej, jag menar inte att man har valt Dolph Lundgren till konferencier. Jag menar folkets reaktioner!

När man själv såg programmet och satt med munnen på vid gavel och bara stirrade på hur Sveriges svar på Tony Halme (vila i frid!) larmar och går an som en jätteträbock. När man inte trodde att det var sant! När det var både genant och enormt roande lyteskomik på en och samma gång.
Då sitter Sveriges samlade gäng av kommentatorer, allt från tidningstyckare till Jonas Gardell och eterröster, och höjer jätteträbocken till skyarna. Som en stark, enstämmig kör ropar de: Bravo, Dolph!

Hur tänker de då?
Ser de inte?
Vet de något jag inte vet? Att Dolph lider av en stor obotlig sjukdom som gör att han snart skall dö den mest fasansfulla död och att detta är det som kan skänka honom tröst!

Och när vi tittade sa jag myndigt till familjen att Dolph nog inte är med i fortsättningen, att de måste få bort honom från programmet fort som fan.

Så gick det, han ska inte vara med förrän vid finalen i någon form.

Och vad gör svenskarna?
De kräver att få ha Dolph i varje delfinal!

Han

Översättningsvåndor

Så här har det gått till då någon tillsatt gåshud i pelmenins innehållsförteckning:

Någon har först läst den finska innehållsförteckningen, enligt bilden härovan.

Därefter har någon tagit ett lexikon, finska-svenska, och slagit upp kananliha (som betyder hönskött). Där har någon hittat också den förklaringen på ordet "kananliha" som innebär att man av nån orsak ryser till och en muskel aktiveras och drar i hårsäckarna så att dessa pekar rakt ut. På svenska kallas ju detta fenomen för...

Just det, gåshud.

Alltså hönskött (på finska) = gåshud (på svenska)

Tadaaa!!

Ta - friggin´ -daa!!!

Han

Det är ändå tanken som räknas

I går kväll var det stor fest. Teaterföreställning med goda vänner och därpå middag hemma hos oss som våra och det andra parets barn hade tillrett, som en farsdagsuppvaktning. Teatern var fruarnas uppvaktning.

Pjäsen vi såg heter Försäljarna och spelas på Lilla teatern. Den är skriven av David Mamet i mitten av 1980-talet och har vunnit Pulitzerpriset.

Och det var så innerligt, förfärligt dåligt, från början till slut.

Jag läser recensionen i Hbl, skriven av Gösta Kjellin, som jag beundrar för hans stilistik och komprimerade text. Denna gång är han dock ute och cyklar riktigt rejält, eftersom han ger pjäsen och tolkningen på Lillan goda betyg. Han har tydligen dragits vid näsan. Den totala avsaknaden av djup i regi och tolkning på Lillan saknar motstycke.

På scenen stod en grupp herrar, som representerar gräddan av det finlandssvenska skådespelargardet; Sarkola, Wentzel, Lundberg, Rundman och så vidare. Pjäsen var översatt av bl.a. Christer Kihlman som i detta skede får en välriktad känga för trist språk.
Jag går nu inte mera in på intrig och så, men då pjäsen var slut drog såväl publiken som skådespelarna synbarligen en suck av lättnad. Äntligen får vi gå hem och glömma det som varit!
Med Kuksugare och Fitta och nedvärderande omdömen om både indier och polacker inombords, var det genomskönt att lämna Lillan och dra sig hemåt för en ypperlig trerättersmiddag, som tonåringarna plus en sjuåring dukat fram. Dessutom förekom en ex tempore bakad chokladtårta till kaffet.
Tommasis Amarone av årgångarna 2000 och 2001 skänkte måltiden en välförtjänt inramning av prestige och andäktig vällust.
Sakta men säkert skingrades våra minnesbilder av hur sällsamt dålig teater kan vara tungt för själen och då vitchokladmoussen smalt i munnen kunde vi knappt längre komma ihåg varför vi hamnade på denna föreställning.
Vilken tur att vi inte åt innan vi såg pjäsen. Det hade varit bortkastade delikatesser!
Jag vill ändå varmt tacka både barn och fruar för denna kväll!! Som en av fruarna sa: Det är tanken som räknas...

Han

Rosor, datorer och annat elände

Dagen idag har inte varit någon fullträff. Den inleddes med att min dator var död och slutade med att min mobiltelefon var det. Varken dator eller mobiltelefon är i den åldern att det är ok att dö.

Datorn fungerar nu. Efter två besök och många timmar på Giganttis pc-klinik. Tur att mannen bakom disken var kunnig både i datorer och psykologi.

Och fredagsrosorna har intagit sin plats och lugnet kanske infinner sig.

Jag vet inte om jag någonsin nämnde att min mor vann ett av presentkorten på 1000 kronor till Hans Mikaels i våras. Ni kanske kommer ihåg tävlingen som de flesta inredningsbloggar suktande engagerade sig i. Till min stora glädje begåvade hon, d.v.s. mamma, mig med en shoppingrunda där under en gemensam resa till grannlandet i maj 08. Ett av fynden var denna söta snapsservis. (Den höga karaffen hör dock inte hit utan är arvegods från längesen.) Hans Mikaels finner ni på Humlegatan 19 och 20 i Stockholm.
Lite bilder från butiken kan ni se på bloggen Handplockat: http://mittval.blogspot.com/2008/03/hans-mikaels.html

Hon

Rättvist?

Detta är ingen politisk blogg, men en viss suck måste också jag tillåta mig. Jag bor nu i en stad med fler sannfinländare i stadsfullmäktige än sfp:are. "Maassa maan tavalla" är partiets bärande slogan. Vad detta betyder för mig som finlandssvensk och för mitt barn som inte bara är finlandssvensk utan dessutom kines, kan man bara gissa sig till.

Får väl fundera på att flytta...
Grankulla? (fast snabbt är dom väl där också...)
Ekenäs? (eller förlåt, Raseborg)
Varför inte?

Hon

Fan också!

Nu skall jag gå upp och natta yngsta barnet. De två andra sitter i soffan och pustar ut. Veckan har krävt sitt, både människoliv och minskad tro på livets bärkraft. Idag kom hotbilderna närmare än någonsin, då skolan som drabbades av hoten var ”vår egen”. En Hon som jag blir handlingsförlamad och trött av sådant. Jag är för indragen i världen av ungdomar och deras rädslor, både hemma och på jobbet...

Frid och fred!
Hon