Inte heller idag behövde vi hungra och törsta

Så är det då äntligen fredag igen. Veckan har varit intensiv då det gäller det mesta. Och det mesta innebär både fysisk, psykisk och andlig påfrestning. Men nu är vi åter här i fredagsruset. Och tur är väl det.

Så vi tog några grönsaker av olika slag...

Skar dem i bitar och gräddade...

Vi korkade vinet och hällde i...

Ett franskt vin denna gång. Ett från Bordeaux, från Haut-Médoc, från 2003 som heter Chateau Sénilhac.

Det rör sig om en av de förmånligare klassificerade på Alko, en Cru Bourgeois, den sjätte klassen kan man säga.

Det är mörkrött, utan nyanser av vare sig violett eller tegel, vilket alltså betyder att det varken är ungt eller gammalt. Doften har toner av jord, mineral och mörk bärsylt.

Smaken är medelfyllig men eldig med en del tanniner som tyder på att vinet kan bli mjukare efter några års lagring.

Som helhet en bra bordeaux till priset 13,41 euro.

Bra för den som vill uppleva bordeauxkaraktär till ett rimligt pris. Ändå är vinet en ganska svag representant för sin klassificeringsnivå. Om man säger så.

Som matlagningspilsner fungerade denna gång Ridgeways IPA, 5,5 % och 3,68 euro för en halv liter.
Ett gulbrunt öl med ljust och fast gräddlikt skum. Doften är god med mycket fräsch humle. I smaken hittar man först humle med sina kännspaka (finl.) toner av sträva örter och citrus. Det är ett torrt öl med viss balanserande mjukhet från jästen. Bryggeriets andra produkt på Alko heter Oxfordshire Blue och är snäppet bättre faktiskt.

De få som orkade åt också efterrätt. American pancakes med sirap och allt möjligt annat gott.


Ratatouillen blev faktiskt god idag. Receptet är enkelt och upplägget långt ifrån lika uppstyltat som i den charmiga Disneyfilmen med nästan samma namn. (Ni har väl sett den?!)

Ingredienser:

1 zucchini

4 tomater

1 röd paprika

2 gula lökar

1 broccoli

1 klyftfri vitlök (kanske 5 klyftor vanlig)

1 tsk hackad chili (vi använde färdig kinesisk chiliröra på burk)

4 msk olivolja

1/2 tsk fänkålsfrön, torkade

1 tsk dragon, torkad

1 knippe gräslök

honung, typ en msk

salt och svartpeppar

Skär grönsakerna i stora bitar. Zucchinin i ca 1 cm tjocka skivor. Lägg bitarna i en form. Strö över hackad gräslök, fänkål, dragon och slarvigt krossad vitlök samt ringla över honung enligt tycke och smak. Salta och peppra efter behag. Ställ in i ugnen på 175 grader i 30 minuter och kolla läget. Ratatouillen får gärna vara lätt krispig.

Vi åt en biff till med en liten skiva chévreost på.

Hon och Han

Gammal mat

Han glömde visst nämna att vi inte bara drack här om sistone. Vi åt minsann också! Och det var helt ok, riktigt gott faktiskt. En räkpasta med färsk citronmeliss och timjan i sås på creme fraiche. Ja och vitlök förstås. Räkorna lades i till sist för att inte bli hårda. Även om två italienska flickor på utbyte en gång lärde oss att andra alternativet är att låta räkorna puttra över 30 minuter i såsen. Vårt tålamod klarar inte av sådant, så vi kör med sista sekunden tricket i stället.

I kväll blir det Lidls ostfondue. Men vi har GOTT VIN! Vårt tålamod har tydligen gett upp också här. För nog inser vi att dessa engångspåsar är långt ifrån den fondue som vi omsorgsfullt tillredde från grunden, i vår ungdom. Men det var då. Nu har vi bråttom för livet är kort och det gäller att skynda.

Kanske återkommer vi till hur det hela smakade. Om vi hinner.

Hon

Ingefära och sesamolja

Trettondagsafton.
Familjen firar något decimerad, men dock. Vi plockar fram en flaska som haft sig något år i skåpet och som ingen vet något om. Cabré&Sabaté Brut nature vintage från 2005, ett hopkok på fyra druvor, bl.a. chardonnay. Denna cava drickes nu i rättan tid, några månader till och den hade varit för gammal och trist. Än har den en liten rest av fräschör och god äppelsmak, som ändå uppvisar små drag av hemjäst vin. På google finns bara litet info om vinet, så mer kan jag inte berätta. Flaskan är inhandlad på Teneriffa för ett år sedan. Litet speciellt med en årgångscava, vilket också var skälet till att flaskan köptes.



Vi beslöt oss för att ikväll äta 餃子, d.v.s. jiaozi, d.v.s. kinesiska dumplings, d.v.s. degknyten fyllda med blandfärs kryddad med sesamolja, vitlök, vårlök, ingefära, sojasås, som i vår version först steks snabbt i het olja varefter ett halvt glas vatten hälles över woken och locket lägges på. Puttrar tills vattnet avdunstat. Så här gör vår granne och vän som härstammar från provinsen Hunan.



Vi gör degen enligt grannarnas anvisningar burdust på bara mjöl och vatten. Konsistensen är det viktiga. Känslan sitter i händerna och kan inte förklaras. Kanske som pizzadeg. Typ. Eller så inte. Typ.

Jiaozi viks ihop på ett speciellt sätt. Det tycks vara så att familjer i allmänhet har sina egna sätt att vika...

Knytena doppas sedan vid bordet i en sås som blandas av risvinäger och sojasås, men eftersom vi ingen risvinäger har får det bli mörk balsamico, vilket funkar så bra så.

Jiaozi är en traditionell nyårsrätt i Kina, men vi tjuvstartade litet grann. Nyåret i Kina är inte förrän om några veckor. Då går vi från råttans år till oxens.

Han

Bara lite mera Bryssel...

En vän till mig påpekade att det är ett tecken på medelålder att fotografera och tala om mat. Och vad är väl riktigare än att göra det i så fall!

Jag hänger kvar i Bryssel lite till. Hos vänner och mat.
Vi åt ju sjuttons gott också. Värden hade fixat underbart thailändsk första kvällen.



Andra kvällen var det lamm med världens godaste spenatsås med okra och trattkantareller.



Och sista kvällen, efter avnjuten middag, drack vi en liten Sauternes till osten.



På söndagsmorgonen begav sig givetvis herrarna till bageriet. Inte riktigt i ottan, men nästan.





Hon

Det är ändå tanken som räknas

I går kväll var det stor fest. Teaterföreställning med goda vänner och därpå middag hemma hos oss som våra och det andra parets barn hade tillrett, som en farsdagsuppvaktning. Teatern var fruarnas uppvaktning.

Pjäsen vi såg heter Försäljarna och spelas på Lilla teatern. Den är skriven av David Mamet i mitten av 1980-talet och har vunnit Pulitzerpriset.

Och det var så innerligt, förfärligt dåligt, från början till slut.

Jag läser recensionen i Hbl, skriven av Gösta Kjellin, som jag beundrar för hans stilistik och komprimerade text. Denna gång är han dock ute och cyklar riktigt rejält, eftersom han ger pjäsen och tolkningen på Lillan goda betyg. Han har tydligen dragits vid näsan. Den totala avsaknaden av djup i regi och tolkning på Lillan saknar motstycke.

På scenen stod en grupp herrar, som representerar gräddan av det finlandssvenska skådespelargardet; Sarkola, Wentzel, Lundberg, Rundman och så vidare. Pjäsen var översatt av bl.a. Christer Kihlman som i detta skede får en välriktad känga för trist språk.
Jag går nu inte mera in på intrig och så, men då pjäsen var slut drog såväl publiken som skådespelarna synbarligen en suck av lättnad. Äntligen får vi gå hem och glömma det som varit!
Med Kuksugare och Fitta och nedvärderande omdömen om både indier och polacker inombords, var det genomskönt att lämna Lillan och dra sig hemåt för en ypperlig trerättersmiddag, som tonåringarna plus en sjuåring dukat fram. Dessutom förekom en ex tempore bakad chokladtårta till kaffet.
Tommasis Amarone av årgångarna 2000 och 2001 skänkte måltiden en välförtjänt inramning av prestige och andäktig vällust.
Sakta men säkert skingrades våra minnesbilder av hur sällsamt dålig teater kan vara tungt för själen och då vitchokladmoussen smalt i munnen kunde vi knappt längre komma ihåg varför vi hamnade på denna föreställning.
Vilken tur att vi inte åt innan vi såg pjäsen. Det hade varit bortkastade delikatesser!
Jag vill ändå varmt tacka både barn och fruar för denna kväll!! Som en av fruarna sa: Det är tanken som räknas...

Han