En läskig sommar

Kära dagbok! Idag hittade jag på Alko i Iso Omena följande rara rad ölnyheter inför sommarens fröjder.

6 sorter av litet varierande slag som alla förhoppningsvis skall finna sin väg tillbaka hit till bloggen i recenserat tillstånd.

I give you, från vänster:

Golden Honey Wheat, ekologiskt veteöl från Ørbaek Bryggeri, Danmark, 5%, 0,5 l, 3,80 euro.

Nils Oscar God Lager, The Nils Oscar Company, Sverige, 5,3%, 0,33 l, 2,92 euro.

St. Bernardus Wit, St. Bernardus Brouwerij, Belgien, 5,5%, 0,33 l, 2,97 euro.

Oppigårds Summer Ale, Oppigårds Bryggeri, Sverige, 5,2%, 0,5 l, 3,66 euro.

Nøgne Ø India Pale Ale, Nøgne Ø, Norge, 7,5 %, 0,5 l, 4,80 euro.

Och längst till höger den inte helt nya

Bornholmer Bryg Staerke Preben, Svaneke Bryghus, Danmark, 6,9%, 0,5 l, 5,19 euro.

Egentligen borde jag ha bunkrat mera av alla, eftersom t.ex. Oppigård och Nøgne Ø har en tendens att gå åt i affären som smör på heta stenar, eller hur det nu heter.

Nu, efter två dagar av välgenomförda skolavslutningar, bär det av på studentmottagning och därefter till stugan. Bara för en natt dock, emedan vi har bolagsstämma redan i morgon...

Lev väl, ta det lugnt!

Han

Inte heller idag behövde vi hungra och törsta

Så är det då äntligen fredag igen. Veckan har varit intensiv då det gäller det mesta. Och det mesta innebär både fysisk, psykisk och andlig påfrestning. Men nu är vi åter här i fredagsruset. Och tur är väl det.

Så vi tog några grönsaker av olika slag...

Skar dem i bitar och gräddade...

Vi korkade vinet och hällde i...

Ett franskt vin denna gång. Ett från Bordeaux, från Haut-Médoc, från 2003 som heter Chateau Sénilhac.

Det rör sig om en av de förmånligare klassificerade på Alko, en Cru Bourgeois, den sjätte klassen kan man säga.

Det är mörkrött, utan nyanser av vare sig violett eller tegel, vilket alltså betyder att det varken är ungt eller gammalt. Doften har toner av jord, mineral och mörk bärsylt.

Smaken är medelfyllig men eldig med en del tanniner som tyder på att vinet kan bli mjukare efter några års lagring.

Som helhet en bra bordeaux till priset 13,41 euro.

Bra för den som vill uppleva bordeauxkaraktär till ett rimligt pris. Ändå är vinet en ganska svag representant för sin klassificeringsnivå. Om man säger så.

Som matlagningspilsner fungerade denna gång Ridgeways IPA, 5,5 % och 3,68 euro för en halv liter.
Ett gulbrunt öl med ljust och fast gräddlikt skum. Doften är god med mycket fräsch humle. I smaken hittar man först humle med sina kännspaka (finl.) toner av sträva örter och citrus. Det är ett torrt öl med viss balanserande mjukhet från jästen. Bryggeriets andra produkt på Alko heter Oxfordshire Blue och är snäppet bättre faktiskt.

De få som orkade åt också efterrätt. American pancakes med sirap och allt möjligt annat gott.


Ratatouillen blev faktiskt god idag. Receptet är enkelt och upplägget långt ifrån lika uppstyltat som i den charmiga Disneyfilmen med nästan samma namn. (Ni har väl sett den?!)

Ingredienser:

1 zucchini

4 tomater

1 röd paprika

2 gula lökar

1 broccoli

1 klyftfri vitlök (kanske 5 klyftor vanlig)

1 tsk hackad chili (vi använde färdig kinesisk chiliröra på burk)

4 msk olivolja

1/2 tsk fänkålsfrön, torkade

1 tsk dragon, torkad

1 knippe gräslök

honung, typ en msk

salt och svartpeppar

Skär grönsakerna i stora bitar. Zucchinin i ca 1 cm tjocka skivor. Lägg bitarna i en form. Strö över hackad gräslök, fänkål, dragon och slarvigt krossad vitlök samt ringla över honung enligt tycke och smak. Salta och peppra efter behag. Ställ in i ugnen på 175 grader i 30 minuter och kolla läget. Ratatouillen får gärna vara lätt krispig.

Vi åt en biff till med en liten skiva chévreost på.

Hon och Han

Rapport över en påsk som gått

Denna påsk har gått på landet. I väntan på det utlovade efterlängtade solskenet som aldrig kom, annat än mycket sporadiskt och lokalt.
Men vi åt kolgrillat lamm, paté, grillkorv vid påsk-kokkon, memma med grädde, choklad, tårta och vi drack påsköl, snaps så det stod härliga till. Och vi det var Hon och Han med bägge döttrarna, herr son befann sig på annan ort i mer gudfruktigt sällskap. Hans svärföräldrar gjorde visit på påskaftonen.

Alla de här är inte påsköl per definition. Godast tyckte Han var Oppigårds Easter Ale medan Hon gillade Traquair Jacobite ale bäst. Förutom de här på bilden provade vi Stallhagens påsköl, som fick klart godkänt. Hästlängder bättre än fjolårets version!!

Om Jungfruns vårbrännvin läste vi först i något inrednings-lifestyle-magasin, typ Lantliv, och väl i Stockholm kort före påsk var det självklart att vi tog en sån. Det var inte en snaps som bordssällskapet höjde till skyarna, men den gick bra till enbärsströmmingen och svärmors påsklax , det gjorde den.


Laxen hade i ugnen fått sällskap av lök, paprika, rucola, champinjoner samt gevréost. Det här var gott, väldigt gott!

Till kaffet avnjöts som traditionen vid det här laget påbjuder en sachertårta, som för bilden pyntats med bland annat Anthon Bergs fullkomliga marsipanägg, samt mindre tryffelägg. Glasyren på tårtan hade emellertid blivit så hård att inga ägg hölls på plats någon längre tid, utan rullade omkring i världen så fort bilden tagits.

Såja. I morgon börjar slitet igen. Han har återgått till sitt jobb efter ett år som alterneringsledig. Inget mer om det.

Han

Rom och brännvin

Tja!
Det har gått en tid igen.
Vintern håller i sig gott folk, i sanning gör den det. Små bitar av vår visar sig någon solig dag och drar sig direkt undan igen, böjer sig för snöfall, kyla och mörker.
Nu ska jag inte hemfalla åt sentimentalitet utan mycket konkret uttrycka vad min längtan efter vår med sol och värme grundar sig på. Taket ska läggas om ut- och invändigt på bastun ute i skärgården. Det låter sig lämpligare göras om vädret är tjänligt. Är det för kallt brister takfilten. Sägs det.

I väntan på detta ägnar vi oss som vanligt åt matliga fröjder.
I går köpte vi ett våffeljärn som länge legat högt på Hennes önskelista men som jag i egenskap av Han inte lyckats förverkliga.
Nu blev det av, Hon köpte det själv.

Våfflorna åt vi först med rom, lök och smetana, följande sats med vispgrädde och hjortronsylt.


Dryckerna var först och främst en liten jamare i form av snapsen som heter Utö, en liten blandning med toner av fläder och citron. Litet väl somrigt kanske men å andra sidan blev det ett ögonblickligt och gott äktenskap med rommen och smetanan.



Öl ska man självfallet ha till rom. Tvivelsutan. Den här gången blev det Nynäshamns Ångbryggeri från Nynäshamn, ca 60 km söder om Stockholm. Hade tänkt att vi testar både Bedarö Bitter och Sotholmen Stout, men det förstnämnda står ännu kvar i kylen. Det har dock testats här tidigare och befunnits vara mycket bra. Sotholmen Stout håller en alkoholhalt på bara 4 %, vilket kan synas vara svagt med blajvarning. Dock reder det sig bra, Nynäshamnsgänget. Ölet ser till färgen ut som cokis, med ett bra skum som bildar flor på glasets innersida. Smaken är behaglig med en utpräglat torr, mild sotsmak och medelstor humlebeska.

Priset för bägge de här var på CM i Da Pingguo (Iso omena) 5,70 euro per flaska, vilket ju är rätt högt. Smakupplevelsen för Sotholmen var kanske 3,60 euro.



Tack för denna gång. Återkommer.
Till påsk ska vi prova mera öl!
Och käka Anthon Bergs pastellfärgade påskägg.

Han

Ett par godingar

Då det förlängda veckoslutet var över och vi var hemkomna i god ordning, var det en sällsam njutning att få pysa upp ett par kapsyler och njuta av gott öl. Det har blivit en del Lidls öl nu på stugan... Ingen kulinarisk upplevelse precis, men för det mesta ett bättre alternativ än den vanliga inhemska bulkkaljan.

__________________________________________________


Först ut var Brooklyn Local 1, från det amerikanska bryggeriet Brooklyn Brewery. En ståtlig butelj med ingalunda kapsyl alls, utan naturkork.

Grumligt öl med färg av aprikosjuice och med sammetslent vitt, långvarigt skum.
En behaglig sahtiarom av banan och apelsin dyker upp i början och fräschören är påfallande. Mycket mera doft än så tränger inte genom det täta skumlocket.
Smaken blir en stor, nästan luxuös explosion i munnen av humle, aprikos, druvskal och en mycket värmande eftersmak av god, balanserad alkohol och blommig humle. Märkligt nog blir ett drag av veteöl som intryck beständigt.
Ett karaktärsfast, blommigt, läskande allroundöl.
Dyrt var det, nästan tisikan för 0,75 l. 9 % alkoholhalt.

Följande man till rakning var Snake dog IPA från Flying dog, ävenså från Förenta staterna.

Konjaksfärgat med tunt skum som ser ut som Koffens, Karjalas eller Lapin Kultas... Doften är utsökt med fina humletoner som dominerar. En aning jästsyror och knäck märks och rentav honung samt parfymer från en blomstrande sommaräng.
Smaken är fin med en vag sötma och smörighet som fort övergår i fruktig jäst med sin syrlighet och sedan vräker sig humlen på och skapar en klassisk mycket torr avslutning som i sanning heter duga.
Vid den andra klunken har man emellertid redan vant sig och i det skedet smyger sig någon litet halvunken bismak in i bilden och förorsakar huvudbry.

0,355 l flaska, 7,1 % och 3,53 euro exakt.

Om inte annat så är bägge ölen utmärkta till chips tack vare sin stora beska!

Han

Öl är inte gott

Då och då går man på en verklig nitlott här i livet. Gäller det allvarliga ting är det trist och gäller det mindre allvarliga ting kan man överse med besvikelserna.
Den här gången gällde det allvarliga ting; det gällde öl.
Ölet här på bilden ovan smakade surt och illa. Mer ska man inte säga om det. Förutom: Köp det inte. Inte på några som helst villkor! Daleside Chocolate Stout är No, no! Blää.

La Granja Stout från Nørrebro Bryghus i Köpenhamn däremot är en god brygd som försvarar sin plats nästan varsomhelst och närsomhelst. Till sin färg är det mycket mörkt, nästan svart med ett beigefärgat litet skum som bildar trevliga mönster på glasets insida. Det doftar rök, choklad, kaffe men inte alkohol eller jäst, trots en styrka på 7,5 %. Flaskan är trevlig med sin volym på 6 dl. Smaken är ganska liten med förvånansvärt stor fräschör och väl dold alkohol och mellanstor humlebeska. Ölet är kanske inte enormt, men får nog ett högt betyg. En liten sötma stör mig, som dock kan pareras om ölet dricks till något sött, som till exempel en belgisk liten pralin. Ölet innehåller både espresso och muscovadosocker. Minuspoäng för det höga priset på 7,32 euro.

Förekommer också under namnet La Granja Espresso Stout.

Denna trevliga, innovativa matta lade vi fram vid en av terassdörrarna i vår matsal. Som ett litet minne av vår julgran som var ganska torr redan från början.

Han

Snart är det nytt år för bövelen...

Men före det skall julen avslutas.
För att göra en lång historia ännu längre så börjar jag från början.
Vi åkte på en kryssning för att samla på oss litet extra julstress och återkom hem först på julafton, vilket var klokt eftersom vi skulle ha gäster redan klockan 17.




Vi gick en stund på julmarknaden på torget i gamla stan.

Och njöt nog av pyntet en hel del.

Väl hemma dukade vi.

Och kunde sätta oss till bords på utsatt tid. Köttet denna jul kom från Hötorgshallen i Tukholma, rökt fårfiol samt kallrökt renfilé (som var väldans god).

Det var ljus i Guds hus, och hos oss. Som genom ett under flöt faktiskt en del av ljusen.

Någon dag efter jul var vi fortfarande så till oss att vi kände stort behov av riktigt starkt öl. Men Slottskällans Imperial stout 2008 var på tok för ungt för att drickas. Den här brygden skall nog inte tas fram förrän tidigast nästa jul. Nu smakade den nästan bara illa.

I går vankade vi omkring på Högholmen och njöt av tomtarnas små salonger,

bastu och annat smått och gott.

Lejonen var verkligen på bettet och jagade från sin sida av stängslet de små läckra barnen som ivrigt sprang av och an på sin sida av stängslet. Och aldrig möttes de.

Gott nytt år på er everyhopa, som min musiklärare Egnar Holmström brukade säga för att imponera.

Han

Och gott öl kom

Och gott öl kom, och gott öl for.

För gott öls skull har jag sålt mina skor.

Och satt mina strumpor i pant i en bod.

För gott öls skull håller jag uppe mitt mod.

Nej, de här raderna är inget jag plitat ner av hänförelse över de öppna vidderna och åkrarna kring ölklostren i Belgien. Det är en text som skrivits av den skotska 1700-tals lyrikern Robert Burns, tro det eller ej. Översättningen är faktiskt Gustaf Frödings!! Raderna har också framförts till musik av Ulf Lundell (och Nature), finns på liveplattan "Natten hade varit mild och öm" (1977).

Grejer, alltså. Rejäla grejer!

Här följer en genomgång av de öl vi drack under färden.

Westmalle Dubbel, 7%, fatöl, Café Trappisten

Mörkt rödbrunt öl med beigefärgat skum som lämnar mycket flor på glasets inre yta. Fräsch doft av kaffe, plommonsylt och torkad frukt samt litet jäst. Smaken är mjuk med nyanser som påminner om maltlimpa och syrliga, men angenäma toner av jäst. Eftersmaken lång och välhumlad med underbar beska. Inte en tillstymmelse till störande alkohol i vare sig doft eller smak.

Achel Bruin, 5%, fatöl, Bryggeriets Brasseri

Serveras litet för kallt.

Mörkt rödbrunt med ljust beigefärgat skum. Svag (för kallt!!) doft av örter, choklad. Smakar svagt syrligt av både örter, torkad frukt, fänkål och lakrits. Eftersmaken är syrlig med en mjuk, mild nötighet som framträder tydligt. Humlebeskan rätt svag, ingen överton av alkohol här heller.

Achel Blond, 5%

Gult, disigt öl med svagt skum. Doft av färsk humle och litet citrus. Ganska tunn, torr smak med lätt brödighet och samma klara nötighet som i Bruin. Tydlig smak av druvskal i eftersmaken.

Han

Stäng inte porten!

Nå, vi åkte vidare från Westmalle, längre österut, längre norrut och kom till ett kloster precis vid gränsen mot Holland. De här trakterna av Belgien är nästan helt och hållet flamländska, alla skyltar och alla människor är flamländska.
Vi nådde St. Benedictusabdij De Achelse Kluis där ölet Achel bryggs.
Vi kom litet närmare de centrala byggnaderna och delarna av detta kloster än på Westmalle. Porten på bilden ovan visar ingången till klostrets lilla trädgård i anslutning till huvudporten. Munken på bilden nedan hälsade oss vänligt på flamländska med någonting som ungefär lät som "Hood Eiftresmiddach".
Och visst var det ju eftermiddag, så vi hälsade tillbaka.

När vi hade kikat på klostret en stund gick vi mot serveringen som kallades brasseriet. Här möttes vi av en stor bar med mörka träslag, dämpad belysning och mycket mera genuin levande pubstämning än på det nybyggda, moderna cafét vid Westmalle. Här satt de lokala gubbarna och tanterna och pimplade öl, utan att desto mera ägna munkarna och andligheten en tanke. Tror jag.

Som ni ser av bilden nedan hade vintern inte än kommit, men det blev ett sjutusans snöväder bara någon dag senare.

Det fina i den här kråksången var att bryggerianläggningarna till vissa delar kunde beskådas genom glasväggar som vätte mot brasseriet.

Till salu att dricka fanns öl på fat av två slag, ljust och mörkt, Blond och Bruin. Bägge hade en alkoholhalt på 5 %, vilket var intressant, eftersom det öl som såldes på flaska, antingen 0,75 l eller sixpack med 0,33 l:s flaskor, var betydligt starkare. Men på brasseriet kunde bara de mera moderata versionerna inmundigas. Priset per stort glas var 2 euro.

Regeln för Achel verkade vara att det svagaste ölet var fatöl, det nästsvagaste var ölet på små flaskor, och det starkaste fanns i de stora flaskorna.

Och här sitter jag nu och har svårt att smälta att jag faktiskt kom till dessa objekt för vallfärd, ölklostren i Belgien.

Han

Knockin´ on heaven´s door

Även vi förtappade själar från norr kan i enstaka ögonblick komma nära heligheten. Porten här nedan bevakas inte av Sankte Per, men nog av Herrens män, munkarna. Porten leder in till Onze-Lieve-Vrouw van het Heilig Hart, ett kloster i norra Belgien. Här ägnar sig munkarna, som hör till trappistorden, vid sidan av sitt vanliga stillsamma liv, också åt bryggande av öl samt tillverkning av ost.
Trappistorden är en romersk-katolsk munk- och nunneorden och ursprungligen en gren av cisterciensorden, men senare räknad som en egen orden (uppg fr Wikipedia).

Det går tyvärr inte att besöka klostret eller bryggeriet, åtminstone inte utan förvarning och internationellt presskort, men i klostrets absoluta närhet ligger en krog som serverar både ölet och osten. Se här bara vilka grejer munkarna ställer fram... Nej, det är inte munkarna som serverar, utan stället drivs nog helt kommersiellt.

I de här stora kuporna finns Westmalle Dubbel, ett av de allra, allra smakligaste öl jag någonsin druckit.

Restaurangen kanske tidigare har funnits i det hus som bara ruiner återstår av. Eller så inte.

Nu är restaurangen i alla fall toppmodern, faktiskt litet i modernaste, finaste, öppnaste, mest slipade laget. Det var som om det enda som andades tradition var själva ölet.

Just nu finns Westmalle inte till salu på Alko, men råkar man ha vägarna förbi Antwerpen, lönar det sig att sticka sig in på en bärs. Det mesta på bilden ovan hämtade vi med oss hem till Suomis land.

Julmiddagen är räddad med besked!

Han

PS

På Alko kan man köpa öl från två andra belgiska kloster, nämligen Chimay och Rochefort. Ta och köp av de här ölen, de skänker smakupplevelser som överträffar det mesta.

DS

PPS

Vi åkte vidare mot ett annat ölkloster, ännu närmare Holland, men därom mera senare.

DS

Bryssel, så mycket mer än A4:or

Vi här på bloggen ska snart besöka Bryssel. Orsaken är att Hans kusin med sin familj bor och jobbar där sedan i somras. De hamnade där efter några år i Addis Abeba - värsta globetrottrarna, eller hur?
Hon bodde i Bryssel för över tjugo år sedan och har också stämt träff med några polare från den tiden.
Vi ser förstås fram emot vårt förlängda veckoslut (BF!) och har redan i dag insupit stämning i form av några trappistöl, öl som bryggs av klostermunkar i bryggerier som befinner sig inom klosterväggarna, eller -murarna.

De kända trappistölen är ofta rejält starka och ofta goda. Idag fick jag tag på tre olika, men måste besöka två olika alkobutiker. Det ölet är ingen varmansdryck, om man säger så.

Vår favorit idag var Rochefort 8, 0,33 l flaska och hela 9,2 %.
Färgen är bärnsten med röda toner, skumkronan är enorm, ljus och långvarig. Doften är fräscht fruktig med vinösa inslag. Fin, syrlig smak med en aning maltig brödighet och den höga alkoholhalten är välgömd. I eftersmaken finns nyanser som klart påminner om det finländska Sahti-ölet.

Att få sig ett sådant öl när regnet öser ner ute och dagen har varit kall och mörk gör oss alla väl till mods. Vi tar till oss munkarnas arbete och förstår hur lätt bryggandet kopplas till friden och sinnesron i klosterlivet. Här hemma falnar elden i spisen, glöden pulserar glimmande av liv en stund ännu. Mjuk värme från vår trygga eld omfamnar vårt rum. Ingen annan värmekälla än öppen eld har använts här sedan våren. Det blir kallare för varje dag som går, snart måste värmeelementen knäppas på.

Men vad gör det, då julen är nära?

Och jo, munkarna dricker själva sitt öl varje dag. Det lär förekomma versioner för dagligt bruk vid måltiderna som är litet svagare, kanske 5-6 %.

Han

Sparrispinnar och Chokladstickor

Helgens mat har bestått av långsmalheter. Allt från sparris med hemgjord Hollandaisesås till goda chokladbollar på pinne att doppa i kaffet! De senare inte alls hemgjorda utan inhandlade på Arlanda i väntan på att komma hem för någon vecka sedan.
Men sparris ja! Denna underbara primör som är så god, så god. Hollandaisåsen vi åt till var ganska citronstark, vilket gjorde att det ställde vissa krav på vinet. Den Riesling vi hittade på Alko (Yalumba) passade faktiskt bra. Klarade av syrligheten och kändes fräsch och rätt. Måste försöka hinna med åtminstone en sparrismåltid till under säsongen i år!

Recept på Hollandaisesås (ursprungligen från boken "À la Nina"):

För ett mindre sällskap till sparris, vilket betyder en hyfsad klick per man för fyra:

2 äggulor
2-3 msk citronsaft
100 g smultet smör

Äggulorna och citronsaften vispas fluffiga på LÅG värme och får absolut inte koka! Ta kastrullen av plattan och vispa i det smälta smöret som tillförs i en smal jämn stråle. Ingredienserna bör ha samma temperatur för att såsen inte skall skära sig. En lyckad sås är tjock, luftig och glansig.
Servera den varm, ljummen eller kall till nykokt (al dente) sparris.
Vår favorit är den gröna.

För att få upp värmen i vårkylan kan man välja mellan brasa och/eller öl. Vi valde båda. Ölet som vi drack till bitar av 70 %-ig choklad från Ecuador (en av Liidelis plattor) heter Meantime Coffee (6%, 0,33 l, 2,92 euro, Alko). Ett brittiskt öl (som de kallar porter) som faktiskt innehåller kaffebönor, rättvisemärkta kaffebönor från Rwanda. Ölet är colafärgat och doftar nyrostad och -mald kaffeböna och smakar kaffe, choklad, aska och som avrundning en trevlig humlebeska. En flaska av detta öl motsvarar en kopp kaffe, skriver Alko på webben.

Så. Det har väl varit bra för oss? Gott och enkelt utan att på något sätt vara banalt.

Hoppas det varit lika bra för alla er som tittar in här på bloggen!

Hon

Han

Vad kan ölet kosta?

Nørrebro Little Korkny Ale 2006 är ett säkert riktigt trevligt öl från ett ansett litet bryggeri i Danmark. Det är också det första ölet som Alko tar in som skal reserveras i förhand. Detta sker 1-15.5 och avhämtningen är en månad senare. ”Ingen” har alltså smakat på det ännu. Flaskan är den typiska för det bryggeriet, fin formgivning och 0,6 liters volym. Ölet är av typen Barley Wine med en alkoholhalt på hela 12 %.
Det finns bara ett litet aber.
Det kostar över 20 euro.
Per flaska.
Nøgne Ø Imperial Stout är ett annat trevligt öl.
Det kostar över 5 euro per flaska.
Det är kolsvart, med ett gulbrunt kortvarigt skum.
Tung doft av kemikalier, sirap, kaffe och choklad där sojasås dock dominerar.
Ölet ger en tjock känsla i munnen med smaker av humle, lakrits, salmiak och mörk, mörk choklad.
Avslutningen är torr med en mycket trivsam och lång humlebesk eftersmak. Allt som allt ett aldeles utmärkt öl till vilda grytor, men också till chokladtårta.

Jag vet inte vad jag ska tycka om en ölflaska som kostar över 20 euro...
Vad tycker ni?
Vad kan eller får en flaska öl kosta?
Kan den kosta 20 euro, kan den också kosta 30 euro eller 50. Får den göra det?
Men kan den kosta 7000 euro? Eller en miljon?

Vi rör oss längre och längre bort från ölets ursprungliga betydelse; att släcka törst och att kanske ge en viss berusning.
Vad vill vi ha av en flaska öl? Vill vi ha en produkt som andäktigt hälls upp i provningsglas och som betraktas med ömsinta blickar, från höger och vänster?

Är Nørrebro Little Korkny Ale 2006 fyra gånger bättre och godare än Nøgne Ø Imperial Stout?
Kan det vara det?

Tja, gå dit och säg sen.
Jag kommer inte att köpa en flaska öl för över 20 euro.
Jag köper fyra stycken för över 5 euro i stället.

Men var går min gräns?

Han