Godisdag

Godis kan se ut och smaka på många olika sätt. I synnerhet lösgodis.
Sonens flickvän begåvade mig med denna lösgodistårta då hon kom hem från Tyskland. Tack!http://www.bears-friends.de/
Jag som är beroende av godsaker i mitt liv, har en lång erfarenhet av olika smaker och olika konsistens. Det märks att äkta juice och frukter har sitt finger med i spelet. Gott!

Hon

Höstgrönska

Än är det lite liv kvar på vår gård. Om bara någon vecka är allt förbi.

T.o.m. det ruttna och rostiga blir vackert såhär års.

Ett skönt höstveckoslut till er alla!

Hon

Indigo balls från Japan

I kväll har familjen haft besök av två forskare från Japan som av olika orsaker ville träffa oss. Vi hade glädjen att bjuda dem på finländsk blåbärsglögg och nybakta pepparkakor, vilket de faktiskt uppskattade - mot förmodan.
Den ena karln, antropologen, hade förning med sig, det var de fyra bollarna som syns på bilden här ovan. Något slags traditionella leksaker, men i miniatyr, de är ca 4 cm i diameter. Hans 80-åriga mamma hade suttit och knåpat ihop dem.
Uppfriskande med nya människor som har saker att fråga och berätta. Frågor om vår kulturella tillhörighet, frågor som vi inte ställt oss själva tidigare. Och förstås berättelser om deras liv, det japanska, som vi verkligen inte är experter på.
Mycket intressant och upplyftande.

Han

Sovrummet nästa

Nu när vi en gång är igång, fick de tegelröda väggarna i sovrummet ge vika och ny tapet flög upp på en av väggarna. Vit målarfärg gör förhoppningsvis det samma på de övriga.


Nya sänglampor från Ikea. De ser plastiga och småtrista ut på bild, men är lämpligt små och diskreta på en ganska pockande tapet.


Den gamla herrbetjänten fick sig med sprayflaskan och blev "svart och svår" på kuppen.

Sedan när alla väggar är målade och sängen bäddad någon dag skall ni kanske få se lite mer helhetsbetonade bilder.

Hon

Snart kommer släkten på kalas

...och köket är nästan färdigt.



Vi är nöjda med det nya golvet. Problemet är att det gamla lyser oss i ögonen mer än någonsin nu. Men allt har sin tid.

I går fyllde de små 16 år. Dem skall vi fira idag! För 16 år sedan snöade det den 12 oktober. Från fönstret, högt uppe på BB, tittade vi ut på en snöyra som fick både bilar och människor att halka omkring. Idag skiner solen från en klarblå himmel och det är riktigt varmt på vår trappa. Dörren står på vidgavel och inväntar främmande.

Hon

Dickursby station, nästan

"Jag väntar på ett morgontåg vid Dickursby station,
varenda dag en trogen resenär,
jag väntar på ett tåg, jag kanske väntar på pension
och undrar över varför jag står här..."

Så skriver Bengt Ahlfors i sin visa och så kände jag mig i morse och i går morse. För då var det just väntade jag gjorde. Vi som skrutit med att är det ngt det här landet kan, så är det att få tåg och bussar att gå enligt tidtabell. Men det var förr i världen! Nu får vi vänja oss vid nya tider, nya seder! Och VR har ingenting att komma med till sitt försvar!

Dessutom!

Hon

Dessutom...

...har detta lyxmagasin en redaktion som består av en medieassistent och en redaktionschef och en verkställande direktör. Två kvinnor och en man. Gissa hur posterna är fördelade! En redaktion ska per definition ledas av en journalist, inte av en direktör. Fy fanken. Bara marknadens ledhundar från början till slut. Textreklam från pärm till sista sidan. Absolut inget som helst värde, whatsoever.

Så här har det ju gått för våra finlandssvenska blaskor också. Visst är ju Olkinuora journalist, men svårligen når han sina läsare på samma sätt som t.ex. Max Arhippainen gjorde, eller rentav Erik Wahlström, som verkligen satte sin prägel på Hbl. Ledningen på en tidning ska inte sitta på administrativa möten utan vara igång på det journalistiska planet! Basta! Därför fick väl Arhis foten. Och en sävligare direktörsperson plockades in. För att öka vinsten.

Intressant att skriva såna här inlägg på vår blogg.
Vad månne Honan säger då hon får se detta...

Han

Irritation

Nu ska jag spy galla över två saker som kom att störa mig skitmycket då jag körde min dotter till skolan i morse. Håll i er.
Varför tar Yles svenska nyheter in en drös rikssvenska reportrars rapporter i stället för att skicka ut eget folk? Jag har ju inget emot svenskarna, men då jag i nians nyheter hörde två rikssvenska rapporter efter varandra, om USA (då en risksvensk säger "börs" låter det ibland som "bush"! Bushraset!) och om Island, blev jag förbannad. Jag är själv journalist och vet nog att det finns folk som vill åka ut och jobba.
Och så frågar jag varför, till på köpet. Svar: Det blir billigare att köpa ett färdigt inslag av en svenskelin som jobbar för en nyhetsredaktion som har säte i Sverige.

En annan sak som gör mig förbannad, men också uppgiven samt lätt hånfull har också med journalistik att göra. Eller "journalistik" skall jag säga.
Åkte bakom en buss som på bakfönstret gjorde reklam för en ny tidskrift som koncentrerar sig på det lätta, lyxlivet både i hemlandet och utomlands. Jag tänker inte säga vad blaskan heter eller ge er webbadressen för jag vill att den här publikationen ska gå i graven så fort som möjligt! Tvi vale.
Folk får sparken till höger och vänster, islänningarna (och också vi, vänta bara) köper inälvor och blod till matlagningen för att det är det billigaste. Folks bankbesparingar hotas, allt stänger.
Men vi finnar vi startar upp magasin som koncentrerar sig på golf, svarta sammetsklänningar och champagne. Herregud!!
Dessutom bygger vi på löpande band stora shoppingcenter...
Vad ska det bli av oss riktigt?

Och febern stiger.

Han

Säsongen är öppnad

Ja, ni ser rätt, det är glögg.
Jag är tyvärr inte annars heller någon särdeles principfast människa, så att frångå principen om att inte inmundiga alkoholhaltiga drycker under vardagarna var synnerligen lätt, eftersom jag är djupt förkyld. Enligt gammal kinesiskt eqvilibrium skall Yin balanseras mot Yang (陰 vs 陽) varför min förkylning kräver något hett för att drivas på flykten. Ergo: glögg är perfekt!
En beklaglig sak är dock att mitt smaksinne inte är, så bl.a. blåbärsnyansen i Blossas glögg för denna jul 08 går mig förbi så det bara visslar om det.
Att vi som är vinvänner av stora mått dricker dåligt vin som smaksatts med starka kryddor är sedan en helt annan sak, beklaglig den också, men i detta nu känns detta faktum överkomligt.

Hannen

Höst

Höst på stugan.


Höst i själen.


Höst i kroppen.


Hösligt i hemmet.





Förra helgen firades i rusket på stugan. Mössen hade hälsat på. Så här års fick knäckebrödet, som stod framme på bordet vara helt i fred, medan Daimkaramellerna var prydligt (en del mindre prydligt) uppackade och uppätna. De små tassarna och tänderna hade fått jobba med omslagspappren som var strimlade i små högar på hyllan. När vintern väl är här får varken knäckebröd, stearinstumpar eller tidningspapper vara i fred. Jag vet nog!


Här hemma är det också höst. Mina gamla men tappra och ungdomligt sinnade föräldrar har ställt upp med höstpyssel på gården.De insåg väl att så som vårt liv här i soppans mitt ser ut kommer det inte att bli något av det. Tack! Men innan höstförkylningen drabbade Hannen har här inne fixats riktigt mycket. Nu återstår att se om listerna hittar sina platser i köket innan söndagens kalas.

Här ett prov på billighetstapeten (10 euroner/rullen på Värimeri eller Värisilmä, vad sjutton heter den där butiken riktigt?) som håller på att beklä våra köksväggar. Men det går lite trögt med alla håligheter som bör spacklas och donas först.

Hon

Tarjoiluehdotus

När golvläggningen nått det stadium då kolorerat oljevax strykes ut över golvytan och golvet därför inte får beträdas på ett halvt dygn är det bäst att dra till landet.

Lättjefullt nog serverades där halv(kanske rentav hel-)fabrikat bland annat i form av laxbullar.

För att ha något roligt kan man då fotografera skojigheter.

Den förpackning som bullarna låg radade i var för övrigt ett ypperligt exempel på hur omtänksamma fabrikörerna ofta är i dylika sammanhang.

Aldrig missar de ett tillfälle att erbjuda oss lättnad och muntration genom att ge tips om hur deras produkter kan serveras.

Detta kallas Serveringsförslag, på finska Tarjoiluehdotus. Texten brukar stå med minimala bokstäver på bilden av produkten.

Men man ska inte vara nybörjare i köket för att tillgodogöra sig dessa förslag. Det rör sig ofta om avancerad kokkonst i den högre skolan.

Denna gång som nu följer.

Tillverkaren av vår delikatess föreslog att man skulle piffa upp laxbullarna med en aptitretande kvist persilja vid serveringen.

Nonchalant applicerad på toppen av en hög bullar.

Denna gång kunde dessvärre inte Serveringsförslaget hörsammas.

Han

"Hänt i veckan" eller "Det blir bara värre"

Ute viner stormen och inne är det kaos. Veckan som gått har varit händelserik. Golv och väggar har söndrats. Och nytt har donats.


Tolv paket 28mm plankor av furu. Det betyder drygt 181 m planka för vårt lilla kök! Ja, nå det räckte ju faktiskt också till den minimala hallen. Golvet skall så fort vi hinner behandlas med Osmo Color nyans "björk".

Under golvet var allt underbart torrt och fint. I gamla hus vet man aldrig riktigt vad man har att vänta, men här var det gammal fin torv med över 70 år på nacken.


För att inte behöva bära bort spis, diskmaskin och kylskåp lades golvet i etapper.

Köket flyttar in i vardagsrummet för några dagar.

Kakel och diskbänk får stå kvar en tid ännu. Men den lilla fula söndriga kakelplattan skulle bort och vips hade vi en betydligt större söndrighet! Vad gör vi nu? Gipsskivor är ett gissel som inte borde drabba människor.

Hon & Han

Tio kilo murbruk lättare

Ms Garbo ber oss att inte riva vedspisen, så vi låter bli. Vi lappar och murar i stället. Men först blåste vi ur allt söndervittrat murbruk och tegel.


Personligen skulle jag vilja putsa hela spisen vit, men det har vi inte råd med då vi själva är så tafatta och okunniga. Då skulle jag i alla fall vilja måla plåten vit, men den enda färg (värmebeständig silikonfärg) som håller är svart, säger de som vet. Finns det någon där ute som har något bättre tips?

Hon

Riktigt fult

Får jag presentera något riktigt, riktigt fult! Vårt kök!

Den gamla köksspisen med potential, men med föga vackert yttre... Det är många år sedan vi stekte plättar och tillredde mustiga höstsoppor på den.

Golvet som är så slitet så man egentligen inte borde visa dylika bilder för allmänheten. Kan väl förorsaka obehagskänslor hos läsarna, eller nåt. Fast ibland kanske det är befriande att se andra människors osmakligheter och fula hem. Ens eget blir plötsligt vackert.

Och kaklen som sett sina bättre dagar för mycket länge sedan...

Trevligt är dock att jag om en vecka förhoppningsvis kan visa några "efter" bilder. I morgon kommer Timo, vår räddare i mången praktisk nöd. Han skall fixa åtminstone golvet.

Hon

Fan också!

Nu skall jag gå upp och natta yngsta barnet. De två andra sitter i soffan och pustar ut. Veckan har krävt sitt, både människoliv och minskad tro på livets bärkraft. Idag kom hotbilderna närmare än någonsin, då skolan som drabbades av hoten var ”vår egen”. En Hon som jag blir handlingsförlamad och trött av sådant. Jag är för indragen i världen av ungdomar och deras rädslor, både hemma och på jobbet...

Frid och fred!
Hon

En doft av malt

Tack min skapare, det gick att få tag på memma- och brödmalt! Högt uppe på en hylla tillsammans med obskyra mjölsorter för allergiker och socker för diabetiker samt sackarin, grädde i pulverform och sånt, stod några påsar rågmalt. Litet blygt och tillbakadraget stod de där, ni vet hur maltpåsarna ser ut när man till slut hittar dem.
Till verket sedan alltså!

Efter en tid var vi i det här skedet. Den första jäsningen hade ägt rum och de små extra ingredienserna hade tillsatts. Det ser ju förfärligt gott ut, inte sant?

Efter detta skulle det tas ut fyra limpor av degen som fick jäsa under duk en stund. Sen in i ugnen och ut kom dessa:

Mer än så här var det faktiskt inte.
Det gick bra och smaken fick mig att tänka ost, såväl frukostost som ädlare sorter. Och leverpastej. Rejäl leverpastej, inga krusiduller. Men inget vin till detta bröd, det är helt klart!!
Den som dricker vin till detta bröd har helt enkelt ingen skam i kroppen!

Så. Hon är ute och flyger och far just nu. Hon inväntas om ett par timmar. Hoppas hon kan njuta av brödet då.

Finns det eventuellt intresse för recept på detta bröd?

Han

Litervis!

Vi har massor!
En timme i svampskogen på söndagen gav verkligen utdelning. Vi (eller just nu bara Han) putsar och rensar och steker. Sedan skall vi frysa in. Men inte alls allt. En del skall bli till denna lite syrliga favoritsoppa:

Judisk kantarellsoppa
(ur Svampälskarens kokbok av E.Wrange)

1 liter rensade och i bitar skurna kantareller
1,5 literhönsbuljong
4 finhackade schalottenlökar
persilja, timjan, lagerblad i bukett
salt
3 msk smör
3 msk mjöl
1 burk creme fraiche
pressad citron

Låt lök och kantareller fräsa i smöret tills löken blivit genomskinlig. Salta.
Pudra över mjölet, rör om och späd med buljongen. Tillsätt kryddbuketten och låt koka ca. 20 minuter på svag värme.
Ta upp kryddbuketten, smaka av och vispa sedan i creme fraiche och lite(!) pressad citron. Börja med en liten matsked och tillsätt mera efter smak och tycke.

Gott bröd till och kvällen är räddad!

Hon

Svinalängorna, läs den gärna!

Jag avundas alla er som har orden som uttrycker tanken. Min tanke stannar så ofta på insidan då orden tar slut. Om jag kunde skriva på riktigt skulle jag skriva om oron för de snart 16-åriga barnen som håller på att bli stora. Skräcken som tar tag i mig när jag inser att jag inte längre kan skydda dem för livet. Tårarna som bränner när jag tror att jag inte varit den ”tillräckligt goda modern” och att de kommer att betala priset för mina tillkortakommanden ännu när de fyller 75. Jag skulle skriva om längtan och rädsla, om glädje och sorg. Och jag skulle skriva om VREDE på ett begripligt sätt. Och svek.

Jag skulle skriva om den förbannade alkoholpolitiken som möjliggör att massor av människor super och förstör både för sig själv och sina familjer. Jag skulle skriva om barn som far illa utan att någon ser deras nöd. Och jag skulle skriva om vikten av att våga se, lyssna och handla. Jag skulle skriva att vårdpersonalen har löner som är helt åt helvete för små och om den dolda rasismen som frodas i de finländska vardagsrummen. Jag skulle skriva att mitt liv inte alls blivit som jag trodde och att mycket blev betydligt mer komplicerat än det borde, men att en del blivit bättre än jag vågat hoppas. Jag skulle berätta om glädjen då jag fick hålla min yngsta dotter för första gången och om all kärlek och längtan som fanns i det famntaget. Jag skulle skriva om misstron och rädslan i hennes ögon som långsamt byttes till en from förhoppning om något varaktigt. Och jag skulle skriva om min barndom och mina föräldrar som lyckats vända mycket till det bättre, trots belastningen som krig och upprepning från generation till generation för med sig. Och jag skulle skriva om att allt inte alls var bättre förr! Och jag skulle skriva att jag vill bygga vidare på det goda och att jag trots att jag inte lyckas bryta alla mönster vill bryta några och hålla kvar de goda.

Idag har jag lyssnat till bl.a. Susanna Alakoski. Hon är en av dem som har orden. Jag drar mig till minnes Svinalängorna som jag läste för typ ett år sedan. Och det konstiga är att mitt tydligaste minne handlar om hur huvudpersonen och grannflickan satt och åt morgonmål tillsammans efter att huvudpersonen fått fly fältet från fulla föräldrar och kaos, en natt. Dom sitter där och dricker O´boy och byter gladblickar...

Det var en tankeväckande och bra dag ! Om ni inte redan gjort det: Läs Svinalängorna!

Hon

Äppelskörd

Äppelblom har blivit till äppel har blivit till kaka och gryta.

Hösten är obönhörligt här. Hans alterneringsledighet tar sig uttryck i läckerheter. I går kväll, lyckligt nerflugen från Vasa, möttes jag av dofter som närde lyckliga barndomsminnen. Garibaldigryta! Kommer någon ihåg den? Äppel och lök stekta i en ganska stark curryblandning, malet kött och ris. Länge uppgav jag den som min favoriträtt i alla "mina vänner" böcker som klasskamraterna lät mig fylla i.

En annan dag när jag kom hem var det traditionell Tarte Tatin. Mmmmm...

Om mat vore enda vägen till lycka skulle vi sväva på rosa moln såhär i skördetider!

Hon

Älginlägg

Vi spelade nåt racketspel, yngsta dottern och jag. Vi hade gått upp längs vägen för att spela på det flata berget, där det dessutom sällan blåser. Vi slog några slag och sprang och hade oss. Mitt i allt såg jag hur en älg kom vandrande i bakgrunden. Hoppsan, sa jag, titta bakom dig. Hjälp, vad är det, utbrast dottern. Senare berättade hon att hon trodde det var en spindel. Alltså hon trodde inte att älgen var en spindel. Eller jo, hon trodde älgen var en spindel, men bara så länge hon inte såg den. Älgen.
Hur som helst. Älgtjuren, en fyrtaggare, (Hon, som kallades till platsen per telefon, sa att det är en fjolårskalv), lät sig beskådas och fotograferas.
I ett skede blev jag litet närgången med kameran. Älgen vände sig om och tittade mig i ögonen. Sedan gjorde han en häftig rörelse mot mig och... lade sig ner i mossan.
Kort därefter reste han sig emellertid och vandrade tungt och makligt vidare, mot bättre buskage.
Vi tackar för det inslaget. Alltid lika angenämt.
Och alltid detta med att på något sätt försöka förhålla sig till jakt och att döda djur. För att inte tala om att äta kött.

Han